SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Yngre järnålder vid Edssjöns norra strand

Strax väster om Upplands Väsby och i anslutning till gång- och cykelvägen vid Eds allé, utförde SAU under ett par sommarmånader 2015 en större arkeologisk undersökning av fornlämning Ed 191 (boplatslämningar) och två mindre förundersökningar intill gravfälten Ed 44:3 och 51:3. Undersökningarna är nu avrapporterade och finns tillgänglig för nedladdning på Samla.

Vy över undersökningsområdet och Edssjön

De tre undersökningarna resulterade alla i spår efter boplatslämningar daterade från förromersk järnålder till vikingatid. Inom undersökningen av Ed 191 framkom lämningar daterade från folkvandringstid fram till vikingatid. När fältarbetet avslutades hade tio stolphuskonstruktioner, nio grophus av slavisk modell och några hägnader dokumenterats – tillsammans med ett stort antal övriga stolphål, gropar, härdar – och en ensamliggande skålgrop.

Grophusen är den mest iögonfallande av de framkomna lämningstyperna. I merparten av grophusen fanns välbevarade rester efter kallmurade hörnugnar, vilket visar att de bland annat använts som bak- och kokstugor. De flesta grophusen hade dessutom bevarade golvlager med ett rikt fyndmaterial. Vävtyngder, sländtrissor, synålar och andra benartefakter indikerar att man sannolikt också utnyttjat grophusen för textilhantverk. En del av keramiken som hittades i grophusen var utsmyckad med typisk slavisk dekor. Alla grophus har daterats till vikingatid.

I detta sammanhang är det intressant att ett par av stolphusen är 14C-daterade till folkvandringstid och vendeltid. Endast ett är daterat till vikingatid. Att inte fler vikingatida hus påträffades har tolkats som att merparten av dessa byggts på syll, en syll som inte bevarats i samband med det moderna åkerbruket.

Fynd som signalerar att det var under vikingatid som den huvudsakliga etableringen av platsen inträffade är bland annat en del av ett runstensfragment hugget i röd sandsten, ett klipp arabiskt silvermynt och ett paradisspänne.

Paradisspänne

I rapporten diskuteras bland annat huskronologi, grophusens funktion, hantverk, djurhållning och handelsvägar. Det förhistoriska landskapet, med sina yngre järnåldersetableringar och det intilliggande Edet mellan Edssjön och Skarven, belyses utifrån sin strategiska position inför inträdet i den tidiga medeltiden med kyrkans etablering och boplatsens övergivande i slutet av 1000-talet.

Med undersökningen av Ed 191 och förundersökningarna av Ed 44:3 och Ed 51:3 är förhoppningen att förståelsen av utnyttjandet av järnålderslandskapet i och kring Upplands Väsby utökats.