SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Vikingarna i populärkulturen – han gör dem autentiska

Att fascinationen för vikingatiden står sig starkt i samtiden är någonting vi berört tidigare i SAU-bloggen. Neil Price intresse grundlades i tonåren. Idag verkar Londonfödda Price som professor vid institutionen för arkeologi vid Uppsala Universitet och är även styrelseledamot i SAU. Kärleken för historiska skildringar överlevde till vuxen ålder – Neil bidrar med jämna mellanrum med sin kunskap till olika dokumentärer. Vi satte oss ner med professorn och djupdök i hans roll som historisk konsult.

Det första som blicken dras till när man kliver in på Neil Price ståtliga universitetskontor är inte den sprängfyllda väggen av vetenskaplig litteratur, symbolen för ett liv i arkeologins tjänst. Eller travarna av färdiga originalmanus som vilar på skrivbordet redo för att omsättas i trycksvärta, däribland en nyupplaga av ”The Viking Way”. På rummets enda fönsterbräda har Neil placerat två miniatyrskepp från vad som verkar vara en byggsats hämtad från Legos Pirates of the Caribbean-serie.

Trots att utgångspunkten för samtalet är tänkt att cirkulera kring bilden av vikingen i populärkulturen tar intervjun avstamp just där, i föreställningsvärlden som omgärdar pirater. Neil Price har genom sina studier av piratsamhällen använt dem som en jämförelsemodell för tolkningen av vikingagrupper. Enligt Neil överlappar de varandra på flera sätt. 

– När man tittar på klichéer om vikingar är denna mytbildning även närvarande när man pratar om pirater. “Riktiga pirater” lider också av stereotyper, precis som man ser på film. I verkligheten hade piraterna egentligen väldigt komplicerade sociala strukturer, nästan som en ett slags piratsamhälle som de byggde upp som ett medvetet alternativ till mer strukturerade liv på fastlandet. Likheter som också finns hos vikingarna.

Genom din banbrytande forskning om vikingen och dess tid, bl.a. genom böckerna The Viking Way och The Viking World, har du blivit ett naturligt bollplank vid skapandet av populärkultur som utspelar sig under vikingatiden. Varför engagerar du dig i sådana projekt?

– Först och främst så tycker jag verkligen att det är en plikt när man jobbar som akademiker att man också ska jobba med allmänheten. Jag tycker alltid det är konstigt när akademiker klagar över detta, jag tycker bara det är roligt när folk är intresserade. Man får mycket tillbaka, ibland i form av väldigt intressanta idéer.

– Vikingatiden är en av ganska få tidsperioder ur det förflutna som är allmänt känd. Alla vet ju någonting, ibland är det förstås mytbildning, men oftast har man en nyanserad bild. Även långt utanför Skandinaviens gränser, tack vara serietidningar som ”Thor” osv. Jag reser mycket i min tjänst och det är väldigt sällan jag befinner mig i en världsdel där folk säger: “Vikingar? Vad är det?”. Igenkänningen är istället väldigt stor. Det är i sig en utmaning också, för det de känner igen kan ibland vara lite “off”. Någonting som jag tycker är väldigt viktigt att förmedla, vilket gäller Tv-serier och alla former av popularisering, är att samma människor som utför dessa spännande resor också är slavhandlare,våldtäktsmän och mördare, de är inga hjältar. 

Hur hanterar man den konflikten när man kommunicerar om vikingatiden?       

– Jag tycker att vi som forskar inte ska påstå för allmänheten att vi vet allt. Jag gillar inte riktigt att ha den här rollen som “expert”, även om det stämmer på sätt och vis, men det måste fortfarande vara en dialog. Det handlar om en nyansering av bilden – ja, de åkte ut på sina långa klassiska upptäcktsfärder, denna del av historien är lika fel att förneka. Men vikingarna måste också ses i en större kontext. Det var inte så att hela Europa var ett särskilt fredligt samhälle i stort. Det finns historiker som har kallat vikingatiden för “the golden age of the pig farmer”, i själva verket åkte de flesta skandinaver ingenstans.

IMG_3155

Har en sådan miljö en större tendens att alstra sägner och historier?   

– Jag tror att det var en tid där folk prioriterade berättelser i massa olika sammanhang. Berättelser var viktiga, både som historiebeskrivning, folkminnen, släktförhållanden och till och med sådana saker som arv. Man måste kunna veta vem som har bott här innan en själv. Berättelsen sipprar in i alla aspekter av liv. Titta på de berömda isländska sagorna, de handlar inte bara om stora hjältar eller kungar, utan oftast om hyfsat vanliga människor.

– Jag vet inte varför det är så, men vikingarna är extra aktuellt just nu. Det finns massa utställningar och böcker, de bygger ett jättelikt vikingamuseum i Oslo som jag tror kommer bli fantastiskt.

– Jag har länge varit intresserad av historiska filmer, inte minst arkeologernas förhållande till filmer som ”Gladiator”, ”300” m.fl., som ofta har avfärdats på ett rätt snobbaktigt sätt. Det har funnits en kultur där arkeologer liksom har sagt: “ni ska inte tycka om det här – vi ska säga vad ni ska underhållas av”. Det ska man absolut inte göra.

Om man tittar på klassiska filmer från 50- och 60-talet såsom exempelvis Spartacus så är de bra filmer i sig, men i slutändan ser det alltid ut som folk som har klätt ut sig till någonting. Den senare tidens filmer ser däremot nästan alltid ut som folk som bor och lever i sin egen samtid. Tittar man noggrant på kläder, miljöer osv. så är autenticitetsnivån mycket högre. Det är en väldigt viktig sak att man ger det förflutna credit för att en gång ha varit det moderna. Jag menar, hur kommer vi se ut om tusen år? Den andra aspekten av det är att väldigt lite av det man ser på stora duken eller Tv-rutan är egentligen möjligt utan arkeologi.

IMG_3596 (1)

– Jag har studerat ganska mycket kring hur denna typen av filmer tas emot av sin samtid. Det som jag tycker vi borde göra som akademiker är att engagera oss i sådana produktioner och erbjuda våra tjänster om de vill ha rådgivning.

– Kanalen History som normalt gör dokumentärer har nu gjort fyra säsonger av en dramaserie om vikingarna. Jag blev inblandad i Vikings genom att samma produktionsbolag ville göra en dokumentärserie som inte bara handlar om vikingarna utan även om själva dramaserien. Jag tyckte det var en väldigt spännande koncept eftersom ingen har gjort det tidigare. Vi har nu spelat in två olika omgångar av Real Vikings, där jag fungerar både som historisk konsult och programledare. På ett sätt är det som en vanlig dokumentärserie om vikingatiden, men alltid i förhållande i det man ser i dramaserien. Vi fick tillstånd att ifrågasätta och peka i serien. Vi träffade exempelvis skådisarna där de fick reflektera över sina roller.

– Sedan har jag gjort en massa Tv-dokumentärer för bl.a. BBC, Discovery och andra. När det gäller riktiga konsultuppdrag är det framförallt genom dokumentärer.

– Ett tydligt exempel där arkeologi och historia har bidragit med kunskap till produktionen är sminkningen av skådisarna. Vi vet att både män och kvinnor ibland hade ögonsmink, vilket inte alls stämmer med den stereotypa bilden. Det är spännande att jobba med så kreativa människor som gör något som de är bäst på. Även om vi är experter på arkeologin så finns det enormt mycket som vi inte vet. Som dessa personer på något sätt måste ta ställning till när det skildras i Tv-rutan.

– De kanske frågar: “vad hade vikingarna för musik?”. Det har vi ingen aning om. Vi kan säga på ett ungefär vilka musikinstrument och vilken sorts kulturliv de hade. Men hur musiken i sig lät det vet vi inte, därför måste man hitta på. Man kan därför inte klaga på att någon hittar på fel. Detta gäller även detaljer som berör utseende och kläder, vi vet ganska mycket men inte allt på något sätt.

Generellt sätt, hur står sig skildringarna?                  

– Jag tycker att helhetsintrycket är väldigt bra. Detaljerna i sig är mindre bra. Det i sig är ingen kritik till serieskapare överlag för de har i sin tur väldigt mycket tidspress att hantera. Det handlar om mångmiljonbelopp och så många människor som är inblandade i produktionen att den inte kan stanna upp bara för att man inte har tillgång till precis rätt typ av handskar just den aktuella inspelningsdagen.

– Film ger en möjlighet att förmedla saker på ett väldigt spännande sätt. I Vikingsserien poängterar man dåtida beteende bara lite i förbifarten, utan att det behövs en förklaring.

Till exempel finns det numera en hel forskningsgren som visat att yngre järnålderns gravar har öppnats efter begravningen. Vi vet inte exakt efter hur lång tid, men eftersom skelettet fortfarande hänger ihop är det inte efter särskilt långt tid. Folk har grävt upp gravarna, tagit bort saker, lagt till saker och flyttat omkring dem. Det är inte bara frågan om rån utan någonting annat. Vi vet inte riktigt vad, men det är tydligt att man har ett förhållande med gravplatsen. Man kanske begravde farfar med sitt fantastiska svärd men efter ett tag inser de efterlevande att de inte vill ge upp föremålet. I den här serien (Vikings) en av karaktärerna, spelad av Gustaf Skarsgård, befinner sig i ett skogsområde och vi ser honom grävandes bland stenar i en hög. Till sist ser man några benfragment, varav karaktären säger (på svenska utan text, vilket är lite roligt): “Hej, pappa”, innan han tar ett svärd från graven. Ett svärd som i nästföljande scen används i en påhittad giftermålsritual. Detta sker helt utan teatraliska gester när en son ska återbesöka sin faders grav, det bara sker som en normalitet. Serien förmedlar snyggt att folket på den här tiden av någon anledning går in i gamla gravar.

Historiska skildringar på film har ju annars en tendens att storslaget vilja sammanfatta en tid i några få ögonblick.            

– Allting är täckt med rök, det är en klassiker. Eller så ser det ut som om hela samhället brinner av någon anledning. Om jag återkommer till Vikings så tycker jag att det är mindre sådant i just den serien, men jag vet vad du menar. Jag tycker faktiskt det ibland kan vara värre i dokumentärer som gör anspråk på att redovisa en fast sanning, fast vi aldrig fullt ut kan veta.   

Var brister det oftast, som forskningen klart och tydligt motsäger?

– Jag tycker fortfarande att det läggs alltför stor vikt vid bilden av vikingen som en hjälte. Bilden är fortfarande väldigt mansdominerad. Samtidigt som det också finns någon slags kvinnlig stereotyp, som porträtteras som stark, stolt och mer självständig än hennes systrar i andra kulturer. Det stämmer inte riktigt. Jag tror att det vi kan förmedla annorlunda om vikingatiden är att det fanns folk. Bara folk, punkt. Som hade alla möjliga statusar från slavar till kungar.

–Besökte man Birka under vikingatiden så skulle man möta en stad med människor från väldigt många olika länder, överlag ett mångkulturellt samhälle. Det är förvisso ett modernt ord men högst aktuellt för vikingatiden. Det var inte en främlingsfientlig tid, utan snarare tvärtom, en mötesplats för alla kulturer. Jag har aldrig egentligen fått intrycket att vikingatida skandinaver var särskilt fördomsfulla. Man läser väldigt sällan i skrifter från tidsperioden att det skedde försök att konvertera människor till att tro på Oden eller liknande. Det fanns en stor acceptans. Om man ska peka på saker som tilltalar mig med vikingatiden är det just deras nyfikenheten och kreativitet. Fornnordisk poesi är exempelvis otroligt vackert, komplicerad och nyanserad. Inte direkt någonting man förknippar med erövrande vikingar. Jag tycker vi ska omfamna komplexiteten under vikingatiden, inte göra dem till enkla schabloner, de var människor som vi.

När du rådgör en regissör eller producent, vilka aspekter brukar du framförallt trycka på för att öka trovärdigheten?

– Jag trycker på ifrågasättande från båda håll. Produktionerna får inte styras för mycket utifrån det akademiska. Samtidigt är det jätteviktigt att det som förmedlats är grundade i riktig kunskap. Det är inte fritt fram att grundlöst fantisera om vikingatiden, i värsta fall  hamnar man i rasistiska föreställningar. Att ha en förankring i riktig kunskap och samtidigt känna till kunskapens begränsningar är något jag återkommer till i mitt konsultarbete.

– Vi bör betrakta vikingatiden i större utsträckning med ett jämställdhetsperspektiv. Inte bara fokusera på den delen av folket som var ute på klassiska rövartåg. Man ska vara försiktig med det vi tar för givet.

Fakta om vikingatiden är ditt specialområde. Hur tycker du moderna skildringar i populärkulturen fungerar som historiska redogörelser?

– Vi kommer aldrig att fastställa en enkel bild av det förflutna. Det finns ingen korrekt bild av vår tid för den delen heller, det är alltid fråga om en tolkning. Det sägs att varje generation skapar sig en ny bild av det förflutna. I England säger man att “every generation gets the Stonehenge it deserves”..       

Är autenticitet alltid en viktig utgångspunkt? 

– Autenticitet är mindre viktigt när det gäller vilken typ av knappar man har på skjortan, vilket ofta arkeologer som sagt brukar förfära sig över. Sådana saker stör inte mig nämnvärt. Däremot att förfalska en tid eller enskilda människoliv det tycker jag inte om och är direkt farligt. Jag menar, hur långt tillbaka är det acceptabelt att börja dikta upp historien? Falklandskriget? Är det ok? Not really. Men när det gäller exempelvis andra världskriget så har vi redan på många sätt passerat den gränsen.

Skiljer sig bilden av vikingarna i Sverige jämfört med utomlands?       

– Den största skillnaden är framförallt språkligt. I Norden är vikingar bara de som åkte ut på vikingatåg, medan inom den engelskspråkiga världen omfamnar ordet allihopa som bodde här då. Någonting som jag gillade med Tv-serien Vikings var att man till en början aldrig använde själva ordet förutom i titeln.

Bistår du med dina kunskaper till något projekt som vänder sig till allmänheten just nu? 

– Vi hade turen att precis få klartecken att förfoga över Sveriges största forskningsanslag –  50 miljoner kronor för 10 års forskning specifikt om början till vikingen. Vi är i startskedet men det kommer ingå inslag av publikverksamhet i form av bl.a. hemsidor, föreläsningar och appar.

Neil Price blev nyligen porträtterad i Upsala Nya Tidning med anledning av sitt uppdrag som rådprofessor i Vetenskapsrådets forskningsprojekt ”Vikingafenoment”.