Skärvstenar - inte bara eldsprängda stenar
Inte sällan stöter man vid arkeologiska undersökningar på stenar som är påverkade av eld. De kallas skärvstenar eller skörbrända stenar och uppträder t.ex. i härdar, kokgropar och liknande. Inte sällan hittar man också hela högar eller sammanhängande områden eller flak som är uppbyggda av den här typen av sten.
Man brukar generellt förklara dem som resultat av någon form av upphettning, t.ex. vid matlagning eller metallhantverk. Oftast uppträder skärvsten och anläggningar som innehåller sådan på boplatser. Det är inte så konstigt eftersom man där utfört aktiviteter som resulterat i att skärvsten bildats: man har lagat mat, hettat upp vatten, sysslat med hantverk etc.
Men det förekommer också anläggningar med mycket skärvsten i andra typer av miljöer. När den nya dragningen av E18 mellan Enköping och Sagån skulle byggas upptäckte man t.ex. några lokaler med skärvstenspackningar som inte alls låg i anslutning till några förhistoriska boplatser. Istället var de lokaliserade till områden som även vid den tid då de anlades måste ha varit skogsmark. För att försöka förstå dem genomfördes en undersökning där man fokuserade på själva stenarna och det bränsle som använts när man eldat.
Resultaten från undersökningen är intressanta och visar t.ex. att man uppenbarligen i vissa fall mycket nogsamt valt ut det virke man använt vid eldningen. Det speglade inte en slump utan ett mycket medvetet urval. Man kunde också se att platserna skilde sig åt och att de därför är resultat av olika typer av aktiviteter.
Vill man läsa mer om undersökningen går det bra att göra det i den rapport som Kim Darmark och Pierre Vogel skrivit. Den kan köpas under 'Publikationer' eller laddas ner som PDF.
Inte sällan stöter man vid arkeologiska undersökningar på stenar som är påverkade av eld. De kallas skärvstenar eller skörbrända stenar och uppträder t.ex. i härdar, kokgropar och liknande. Inte sällan hittar man också hela högar eller sammanhängande områden eller flak som är uppbyggda av den här typen av sten.
Man brukar generellt förklara dem som resultat av någon form av upphettning, t.ex. vid matlagning eller metallhantverk. Oftast uppträder skärvsten och anläggningar som innehåller sådan på boplatser. Det är inte så konstigt eftersom man där utfört aktiviteter som resulterat i att skärvsten bildats: man har lagat mat, hettat upp vatten, sysslat med hantverk etc.
Men det förekommer också anläggningar med mycket skärvsten i andra typer av miljöer. När den nya dragningen av E18 mellan Enköping och Sagån skulle byggas upptäckte man t.ex. några lokaler med skärvstenspackningar som inte alls låg i anslutning till några förhistoriska boplatser. Istället var de lokaliserade till områden som även vid den tid då de anlades måste ha varit skogsmark. För att försöka förstå dem genomfördes en undersökning där man fokuserade på själva stenarna och det bränsle som använts när man eldat.
Resultaten från undersökningen är intressanta och visar t.ex. att man uppenbarligen i vissa fall mycket nogsamt valt ut det virke man använt vid eldningen. Det speglade inte en slump utan ett mycket medvetet urval. Man kunde också se att platserna skilde sig åt och att de därför är resultat av olika typer av aktiviteter.
Vill man läsa mer om undersökningen går det bra att göra det i den rapport som Kim Darmark och Pierre Vogel skrivit. Den kan köpas under 'Publikationer' eller laddas ner som PDF.
