SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

”Sedan 90-talet har osteologin fått en mer framträdande roll”

Förra veckan publicerade SAU-bloggen en intervju med en av SAU:s osteologer, Sofia Prata. Samtalet om hennes arbetsroll och profession blev såpass omfattande att vi valde att dela upp intervjun i två delar. Den avslutande delen tar avstamp i osteologens viktiga funktion i samband med planering och upprättande arkeologiska undersökningsplaner inför exploateringsprojekt.

– Vi åker ju väldigt sällan ut ensamma som osteologer, utan gör det i regel tillsammans med en arkeolog. Eftersom jag även är arkeolog så kan jag fungera inom båda områdena. Det börjar med att någonting ska byggas någonstans. Någon ska göra ingrepp i marken och ansöker om tillstånd hos länsstyrelsen. Om länsstyrelsen säger ja till denna förfrågan och det samtidigt sedan tidigare finns en registrerad fornlämning eller en misstanke om att platsen i fråga kan innehålla en fornlämning inleds en utredning. Den sker för arkeologens del inne på kontoret genom att läsa igenom gammalt kartmaterial mm. Bedömer arkeologen att det finns en risk att exploateringsprojektet kommer att beröra en fornlämning beslutar länsstyrelsen om en förundersökning i avgränsande syfte. Beroende på de arkeologiska lämningarnas omfattning och typ beslutar länsstyrelsen sedan om exploateringsplanerna kan fortgå och i sådana fall om ett borttagande av fornlämningen – dvs. en arkeologisk underökning ska ta vid.

– När väl bygget inleds ska vi ha dokumenterat allting i skrift med foto och inmätningar och samlat in allt fynd och benmaterial som det sedan skrivs en rapport utifrån. Vad var det egentligen vi undersökte? I det skedet när arkeologerna ska samla ihop allting så sätter vi osteologer igång med vår analys. Utöver den osteologiska analysen hjälper vi till att välja ut ben till kol 14-prover för att tidsbestämma lämningar där inga daterande fynd hittats. Sedan gör vi de analyser som behövs för att kunna besvara de frågeställningar som vi satt upp i den arkeologiska undersökningsplanen. För osteologen kan det vara frågor som vilken typ av ben har vi hittat i ett gränsområde. Är det köttfattiga eller köttrika delar? Förekommer ben från samma djurarter på gravfältet som på boplatsen?

– När vi har skrivit färdigt vår osteologiska rapport så vävs den in i det arkeologiska resultatet och många gånger integreras de osteologiska och arkeologiska resultaten redan i analysskedet. Förr i tiden hamnade den osteologiska rapporten oftast som en pliktskyldig bilaga längst bak i skriften. Men nu för tiden används de osteologiska resultaten mer och mer som ett viktigt argument när tolkningar presenteras. Vi producerar ibland också populärvetenskapliga sammanfattningar som är lättare för allmänheten att ta till sig. Detta är en jätteviktig del av arbetet eftersom syftet med arkeologin är att allmänheten ska få veta mer om sin förhistoria och sitt gemensamma kulturarv. Då kan man inte räkna med att folk ska gå in och läsa rapporterna i de vetenskapliga arkiven. Vi har en skyldighet att föra ut den nya kunskapen. Det kan göras via utställningar på museer eller via en webbsida. Ofta har man också en publik verksamhet vid utgrävningstillfället, särskilt om det finns mycket folk i närheten och om det är lätt att ta sig dit för allmänheten.

– Man kan ju rent generellt känna att man vill få ut information om nya rön och fynd i större utsträckning. Tyvärr rapporterar tidningar nästa bara på sommaren om vår verksamhet, då det är nyhetstorka och deras stackars sommarjobbande reportrar ska ut och skriva någonting.

Ni har även bistått Tekniska roteln vid Polisen i Uppsala genom uppdrag inom osteologi. Varför?

– Det är egentligen en millimeterdel av vår verksamhet. Mycket på grund av att Sverige tack och lov oftast inte har en brottslighet som innebär att det finns skelettdelar gömda. Därför har svenska osteologer inte samma naturliga koppling till det forensiska området som osteologer (eller fysiska antropologer som de också kan kallas) i andra länder har.

– Efter Estoniakatastrofen hände det exempelvis att människor som hittade ben på stränder hörde av sig till polisen. En överarm från en svan är nästan i samma storlek som en människas, vilket inbjuder till missförstånd. Polisens rättsmedicinare är oerhört kompetenta men de kan ha fullt upp med mer akuta fall och de ser inte så ofta fragmenterade skelett av djur. De kan se att det inte är delar av en människa men vi kan skingra eventuella tvivel genom att avgöra från vilket djur benen kommer. Det har även hänt att man vid markarbeten påträffat en okänd fornlämning och stött på gravar med obrända människoben. Då kontaktas så klart polisen, eftersom man i det läget inte vet om det är en fornlämning eller ej. Har man ingen misstanke om mord eller dråp på platsen hör polisen i sin tur av sig till oss.

Beskriv i korthet hur en vanlig arbetsdag ser ut för en osteolog.

– Den har många ansikten. Ska jag ut i fält blir det tidig uppstigning för att åka till någon plats som skall undersökas. Är det lerigt så är det bara att slänga på sig regnkläder och hela munderingen. Sedan står jag och gräver, hackar, häller jorden i ett såll och plockar ut ben för att hitta de små fragmenten om jag t.ex. undersöker kremeringsgravar. Jag ser till att vi gör rätt prioriteringar och preliminära bedömningar av benmaterialet redan i fält.

– Större delen av året sitter vi med analyser. Vilket för vår del innebär att vi även får analyser från andra arkeologiska undersökare – från Norge, Norrland m.fl. som redan gjort en egen undersökning där vi hjälper dem besvara frågor som berör benmaterialet. Externa analyser där de exempelvis vill veta var just den där fisken från en boplats nära norska kusten kommer ifrån? Är det havsfiske? Är den importerad? Det är intressant att nämna i sammanhanget att ben från Norge ofta är oerhört dåligt bevarade eftersom marksammansättningen inte är optimal för ben.

– Jag häller ut de ben som ska analyseras på ett stort bord. Jag håller ordning på var allt kommer ifrån utifrån en numrering som arkeologerna gjort, men jag brukar faktiskt försöka undvika att ta reda på vilken typ av lämning det rör sig om. Om det exempelvis är en grav och man fokuserar för mycket på vilka fynd som finns i graven är risken att man påverkas av och hemfaller i gamla etablerade cirkelresonemang som säger att “fler än si och så många pärlor är en kvinna”, som i själva verket inte är styrkta. Det är dock svårt att könsbedöma en människa som är kremerad; man har sällan de könstypiska karaktärerna bevarade, även om det förekommer. Hur som helst så vill jag inte färgas av det, vare sig det rör sig om tidsperiod eller kön. Det gäller även ben från en boplatslämning – jag vill inte i början av analysen veta om benen låg deponerade i ett stolphål eller om de låg i ett lager som folk har gått omkring i.

– Först när jag registrerat allting går jag in och studerar vilken typ av lämning det rörde sig om. Då kan jag se om det går i linje med det vi tidigare studerat eller om det är en motsägelse som överraskar mig. Innehållet blir underlag för de tolkningar jag gör i den rapport jag sedan skriver i samråd med arkeologen. Uppskattningsvis gräver man ca 25 % av tiden. Övrig tid ägnar man åt analys respektive rapportskrivande.

SAU:s osteologiska enhet har funnits sedan 2002. Ge oss en inblick i teamet!

– SAU hade från början endast en verksam osteolog inom organisationen, Ylva Bäckströ. Sedan 90-talet har osteologin fått en mer framträdande roll inom SAU och arkeologin i stort. Efter ett antal år anställdes Emma Sjöling som under lång tid tillsammans med Ylva utgjorde den osteologiska enheten.

– När väl Ylva gick vidare till forskningsstudier kom jag in i bilden för att underlätta Emmas arbetsbörda. Pga. av flera stora projekt behövde vi ytterligare förstärkning. Tillsammans med Rudolf är vi i dagsläget tre osteologer med olika specialkunskaper.

Du är särskilt intresserad av fältantropologi, s.k. arkeotanatologi (d.v.s. läran om vad som skett med en kropp efter döden). Varför slår ditt hjärta lite hårdare för just dessa delområden?

– Arkeotanatologi är en grekisk term som berör allting som sker med kroppen efter döden och i samband med begravningsritualen. Jag kom i kontakt med ämnet genom ett projekt i Sigtuna som innefattade grävningar på en stor kyrkogård. Metoden var vid tidpunkten ganska ny i Sverige och går ut på att man bl.a. försöker särskilja mänsklig (kulturell) påverkan och naturliga processer. T.ex. kan man studera om människor över tid återigen öppnat gravarna för att exempelvis flytta ben eller lägga till föremål.

– Eftersom skelettets nedbrytningsprocess oftast är längre än träkistor och kläder ställer detta till problem för att kartlägga dåtida ritualer för begravningar. Då får man istället dra slutsatser från hur skelettdelarna ligger i förhållande till varandra. Då kan vi få veta hur kroppen ursprungligen var placerad i graven. Under kristen tid är det intressant att veta om den döde placerats i kista, i en svepning eller direkt under jord? Detaljer som avslöjar symbolik som är typisk för vissa tidsperioder, som att människor efter kristendomens införande haft olika armställning vid begravningen, kan också undersökas med metoden. Armställningen brukar i sin tur kopplas till hur synen på mötet med efterlivet förändrades vartefter kristendomen etablerades. När tanken om skärselden introducerades finns det indikationer på att armarna i större utsträckning  placerades över bröstet i skyddsställning.

Vilka aktiva projekt ägnar du din tid år just nu?

– Just nu är vi inne i avslutningsfasen av Ostkustbaneprojeket i Gamla Uppsala där vi skriver en stor publikation med artiklar från både arkeologer och osteologer som går in på djupet i vissa frågeställningar. Dessutom är vi precis i avslutet av fältfasen när det gäller förbifart Stockholm som innefattar två stora gravfält i Hjulsta från yngre järnåldern.

Läs mer om SAU:s osteologiska verksamhet HÄR.