SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Vad händer egentligen med arkeologin i Ultuna?

Att det sen ett antal år tillbaka pågår stora byggprojekt på Ultuna kan knappast ha undgått någon som passerat platsen. Däremot har säkert en hel del av den arkeologi som projekten genererat gått en och annan förbi. Men snart ska det bli ändring på det. Rapporten från undersökningen av Ultuna by inför nya Biocentrum är just nu på layout. En sista puts görs på rapporten från undersökningen på Södra Gärdet, innan även den får sin slutliga form. Materialet från ytterligare två undersökningar, Stora Logen och Kunskapsparken, är under bearbetning. Dessutom lägger kollegan Fredrik Andersson i dagarna sista handen vid en rapport som presenterar en rad schaktningskontroller som skett under åren 2009 – 2011. Resultaten från alla dessa undersökningar förstärker bilden av Ultuna som en av traktens mer utmärkande platser, framförallt under yngre järnålder.

Hästhänget från Ultuna. Foto: Markus Andersson, SAU

Undersökningarna visar att de som levde, verkade och dog på ställen som Ultuna hade mycket gemensamt med andra, som bodde på platser av liknande karaktär. För när arkeologin är som bäst ger den inte bara möjligheter till jämförelser mellan sedvänjor som byggteknik och redskapsframställning. Man kan även känna igen gemensamma föreställningar och berättelser, exempelvis ur den nordiska mytologin. Scener ur denna återkommer ofta som motiv i djurornamentiken, som i sin tur är karakteristisk för skandinavisk konst ända från folkvandringstid och framåt. I många fall är den svårförståelig, även för tränade ögon. Det är inte alltid självklart vad det är fråga om för djur, eftersom kroppsdelarna är sammanvävda på ett till synes kaotiskt sätt. De som förstår sig på detta hävdar att motiven i själva verket följer noga uträknade symmetriska regler.

Parallellt med den avancerade djurornamentiken finns dock även en mer naturalistisk lättillgänglig konst, där motiven är betydligt enklare att urskilja. Ett par vanliga motiv i den skandinaviska järnålderskonsten är hästen och fågeln. Hästmotiv av samma typ som hänget vi hittade i Ultuna dyker upp omkring 700 e Kr och finns kvar in i vikingatid. Avbildningarna på de gotländska bildstenarna tillhör samma tradition, t ex den frånArdre, med scener ur den nordiska mytologin där bl a Oden rider på sin åttafotade Sleipner och där Tor jagar Midgårdsormen.

I gravar och på boplatser hittar vi bara fragment av de motiv som finns på bildstenarna, men de är inte mindre intressanta för det. Till omkring år 700 e Kr dateras en spännande grav från Löta i Bettna sn i Södermanland (SHM 13974). Graven innehöll två personer och på sedvanligt vis för tiden även djur. Bland föremålen fanns bl a  påsyningsbeslag i form av tre hästar och två svanar.

Nedan: Beslagen från Löta i Sörmland.

Om man kombinerar fynden av hästar och svanar så ser man att naturalistiskt framställda djur får en allt större roll under slutet av vendeltid. Vi hittar dem som spännen och påsyningsbeslag, samt hästar som amuletter i kombination med miniatyrer av t ex svärd, sköldar och yxor. Hästen i Ultuna kan vara en symbol för en berättelse, precis som svärdet och skölden i miniatyr. Frågan är om detta inte är något som blir starkare i den skandinaviska religionen omkring just 700 e Kr? Det är nog i detta sammanhang som man kan se den fina mosaiksvanen (sannolikt importerad) som nyligen hittades i Gamla Uppsala. Möjligen har svanen från Gamla Uppsala inspirerat motsvarigheterna i Bettna. Värt att notera är att färgerna i mosaiken går i rött, blått och vitt, vilket också var högsta mode i tidens pärluppsättningar.

Svanen från Gamla Uppsala. Foto: Bengt Backlund, Upplandsmuseet