SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Uppdragsarkeologins syfte och relevans

Den senaste månaderna har merparten av Sveriges arkeologer läst och funderat kringpromemoria 2011:6 om ”Ökad konkurrens på det uppdragsarkeologiska området”. Den har varit det givna samtalsämnet vid nästan varenda sammankomst med två eller fler arkeologer. Regeringen har med rätta uppmärksammat det som de flesta av oss inom kulturmiljöbranschen anser – att dagens system som innefattar både anbudsförfarande och statlig styrning innebär stora problem för arkeologer, länsstyrelser och exploatörer. Det är lovvärt att kulturdepartementet faktiskt försöker göra något år detta. Frågan är om förslaget de lagt fram lyckas med det.

SAU är en av remissinstanserna och vår respons kommer publiceras här när vi väl sänt iväg den. Vad som följer är bara ett par korta huvudpunkter som jag tycker det är värt att resa redan nu.

Den största förändringen som kommer ske om förslaget röstas igenom är att beslut om vilken firma som ska sköta arkeologisk undersökning får fattas av exploatören av ytan där fornlämningen finns. Detta är också det ojämförligt största problemet med förslaget, eftersom det brister i logik och konsekvens på flera punkter. Fornlämningarna ägs av Sveriges befolkning och förvaltas av Staten. Fornlämningarnas undersökande och dokumentation är varken huvudsyftet för exploateringar (väg, hus, ledningar) eller ens en givande konsekvens ur exploatörens synvinkel.Tvärtom utgör de ett kostsamt problem. Vi kan jämföra med vilka regler som gäller när en väg måste dras genom befintlig bebyggelse som måste lösas in. I det läget är det självklart inte byggaren som får avgöra hur mycket huset är värt, det är en uppenbar intressekonflikt. En tredje part måste fälla avgörandet.

I detta fall är det naturligtvis svårt att hitta en helt oberoende part, men framförallt får vi inte tappa fokus på det faktum att fornlämningarnas informationsvärde är Statens ansvar för nuvarande och kommande generationers räkning. Problemet med promemorian är att den verkar utgå från att det är borttagandet av lämningarna som är det som ska lösas. Inget är enklare än att ta bort en fornlämning – bara fram med en grävmaskin. Problemet är dokumentationen av lämningen.

Likaså är det svårt, närmast omöjligt, att i förväg avgöra hur mycket denna dokumentation får kosta för alla typer av lämningar. De är alla olika, med olika bevaringsförhållanden och i olika kombinationer med andra kulturminnen. Till det kommer att arkeologi är att jämföra med grundforskning. Vi gräver inte ut för att se det vi redan vet, vi gräver ut för att lära oss om vår förhistoria, tiden innan det finns rikliga skriftliga källor att tillgå. En grävning kan ge resultat som medför både en ned-prioritering och en upp-prioritering av snarlika lämningar. Metodutveckling ger oss hela tiden möjligheter att få ut mer information ur de materiella lämningarna.

Så en fråga jag i alla fall ställer mig är om promemorian förslår något som i förlängningen är juridiskt omöjligt: att beslut om hur mycket en fornlämning är värd ska överlämnas i till den part i målet vars enda intresse rör att minimera både kostnad och tid.

Att privatisera samhällstjänster utan att ställa upp ordentliga och tydliga krav på kvalitetsmål har lett till minst sagt problematiska förhållanden inom vård och skola – detta har även representanter för nuvarande regering medgett.  Det är därför märkligt att promemorian överhuvudtaget inte tar upp någon utvärdering av om den nya lagen kan leda till undermåliga undersökningar av kulturarvet. Det föreslås att länsstyrelsen ska ställa upp tydliga vetenskapliga kriterier som undersökarna måste uppfylla. Om detta ens låter sig göras är tveksamt, som jag noterade ovan gräver vi till stor del för att lära oss om det vi inte vet, och alla kulturminnens unika karaktär gör det svårt att sätta upp vattentäta krav utan att länsstyrelsen i slutändan tvingas specificera undersökning i sådan detalj i förväg att arkeologer i fält blir enbart stumma utförare. All form av metodutveckling, effektivisering och testande av etablerad kunskap kommer att stagnera.

Att länsstyrelsen skulle få mer tid över till kontroller är svårt att se, med tanke på de beslutsunderlag de kommer behöva formulera. Vilken typ av kontroll de kan genomföra är ännu svårare att förstå då lagtexter som idag ger dom makt att godkänna utövare tas bort och ingen typ av certifieringssystem för utförare kommer införas. Promemorian nämner inga sanktioner annat än Kronofogden som kan sättas in mot utförarna. Idag kan beslut om utförare överklagas till Riksantikvarieämbetet, men även detta föreslås strykas. Det är svårt att se hur systemet ska kunna regleras ur kvalitativt hänseende.

Är förslaget åtminstone bra för exploatörerna? Det är svårt att se i nuläget. De kommer att kunna knyta avtal, men de största utförarna är ändå statliga och kommunala enheter som behöver genomföra offentliga upphandlingar. Detta sker redan idag i realiteten i de flesta fall, med den skillnaden att länsstyrelsen sköter detta gratis och att exploatörer nu kommer behöva betala för det själva. De kommer att behöva anställa arkeologer på varje projekt och se till att kompetent personal sköter upphandlingen.

Som sagt, vi är alla överens om att systemet behöver ses över. I nuläget tar processen för lång tid och den är svåröverskådlig med stora variationer mellan länen. Om uppdragsarkeologin ska kunna bli en vital och effektiv del av marknaden krävs dock att Staten inser att det är de som är den egentlige beställaren och mottagaren av produkten: informationen om vår förhistoria. Det måste finnas ett sätt att bejaka den aspekten och samtidigt skapa goda förutsättningar för att exploatörer ska kunna driva sina projekt inom tidsramarna och till en vettig omkostnad. Att lägga över ansvaret för upphandling på dem är dock inte den rätta vägen att gå.

Vill du veta mer? Arkeologiska Samfundet har gjort en gedigen sammanställning över allt det som har skrivits, bloggats och rapporterats i frågan hittills. Remissvaren ska in senast den 18:e maj.