SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Uppdragsarkeologins framtid?

Idag var sista dagen att lämna in remissyttrande om promemoria Ds 2011:6 – ”ökad konkurrens på det uppdragsarkeologiska området”. Den har ju genererat en hel del debatt, inte bara inom branschen utan även i media. Vi får se hur responsen blev från de över 100 olika remissinstanserna. Maja Hagerman tror, och ja är benägen att instämma, att de flesta av dessa svar kommer att vara kritiska till förslaget. Kanske borde vi ha försökt samla oss mer gemensamt i branschen ock försökt få in debattinlägg i media. Men det är inte lätt för oss som verkar inom mycket olika enheter, från statligt, till kommunalt, till privat att samla oss och hitta en enhetlig linje att driva. Annica Ramström på Arkeologgruppen gjorde ett tappert försök som hon bloggar om, men det rann tyvärr ut i sanden.

På SAU förde vi en del diskussioner kring promemorian när den kom, och jag tog in synpunkter och yttrande från mina medarbetare som alla har lång erfarenhet av att verka inom anbudsarkeologin. För allmän kännedom publicerar vi här vårt svar på förslaget. Det finns mycket i lagförslaget som vi har haft åsikter om, både sånt som varit bra och sånt som vi tycker har fel fokus eller kommer ge dåliga konsekvenser för kulturminnesvården och uppdragsarkeologin. I vårt svar har vi dock valt att koncentrera på de punkter som vi anser mest berör oss i egenskap av näringsidkande stiftelse och aktör på denna konkurrensutsatta marknad.

Vårt fullständiga betänkande finns här: Remissvar Ds 2011_6 SAU. Nedan följer vår sammanfattning.

Sammanfattning

Sveriges fornlämningar och kulturminnen ägs och förvaltas av Svenska staten för medborgarnas räkning. Likaså är resultaten från undersökning av, och fynd inhämtade från, dessa lämningar statens ägodelar och ansvar. Att överlämna ansvaret för att bedöma omfattning av undersökningen till exploatören är inte bara ologiskt utan framförallt juridiskt mycket problematiskt. En motsvarande situation skulle vara att värdet på fastigheter som tvångsinlöses vid ett vägbygge skulle avgöras av Trafikverket självt och inte av en oberoende enhet.

Promemorian förutsätter att det är avlägsnandet av fornlämningen som är produkten som ska upphandlas – i realiteten är produkten ifråga undersökning och dokumentationav fornlämning för framtiden. Denna produkt kan inte exploatören förväntas ha intresse för eller dra nytta av, och därmed saknas incitament för att hitta den bästa kvalitativa lösningen och inte bara den minst kostsamma.

Vår bedömning är att förslaget kommer att leda till

  1. Ökade administrativa kostnader för beställare som måste anställa arkeologiskt mycket kompetenta upphandlare och kontrollanter.
  2. Ökad byråkratisk detaljstyrning från länsstyrelsen för att säkerställa kvalitén.
  3. Stor risk för utslagning av privata firmor som hädanefter enbart kommer att kunna konkurrera med taxor och inte med effektiva och kvalitativt givande metoder.
  4. Påtaglig risk för att kulturminnen undersöks och dokumenteras undermåligt, samt att informationen inte blir tillgänglig för allmänhet och forskning.

Det finns också en stor risk för att muséers arkeologiska verksamhet kan konkurrera ut privata firmor och stiftelser genom att promemorian föreslår att de ska få undantag från lokaliseringsprincipen.

Vi anser tyvärr inte att promemorian uppfyller det syfte den (och vi) önskar: att öka konkurrensen på det uppdragsarkeologiska området.

Uppdatering 110519: Lyssna på dagens inslag i Sveriges Radio där Trafikverkets representant Maria Hallesjö förklarar varför de också tycker att förslaget är dåligt.

Ni kan läsa samtliga inkomna remissvar på denna sida