SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Så fick jag se en blekgul hästtand

Vår osteolog Ylva Bäckström kom en dag för att diskutera en hästtand, närmare bestämt en premolar (P2). Jag var först lite frågande eftersom jag inte ens kan skilja ko från häst (trots att Ylva försökt lära mig upprepade gånger under säkert tio års tid), men naturligtvis var det inte arten det var fråga om. Ylva var ute efter mina kunskaper om hästar, bett och betsling under järnålder. För tanden var sliten på ett sätt som förbryllade henne. Störst var påverkan på den främre delen av tandens tuggyta och det sluttar in mot tungan.

Frågan var hur det blivit så. Kunde det vara spår efter ett bett?

Tanden som föranledde en diskussion som slutade i det romerska kavalleriet. Foto: Ylva Bäckström, SAU.

Vi tog den hästskalle som finns i SAUs referensmaterial och började experimentera. Pennor fick fungera som bett. Aningen frustrerat konstaterade vi att hur hästen än bar huvudet så borde ett enkelledade tränsbettet, som är det absolut vanligaste under förhistorien, inte slita tanden på detta ställe. Samma gällde om munstycket var oledat eller dubbelledat (tredelat). Det stämde inte. Jag funderade. Den enda rimliga förklaringen borde vara att det bett som skavt mot den här tanden hade tungfrihet, alltså en upphöjning i mitten. Men sådana finns nästan bara på stångbett, en typ som knappast förekommer i Skandinavien under järnåldern. Romarna hade den, även om tränsbettet var det vanligaste även hos dem.

En häst med stångbett på Trajanuskolonnen (ca 113 e Kr). Foto: Anneli Sundkvist.

Detalj av bilden ovan. Stångbettet verkar enligt hävstångsprincipen. Den uppstår bl a av att tyglarna fästes nedanför hästens mun, vanligen på en skänkel i metall. Här syns tydligt ringen som tyglarna är fästa i.

Hm. Ur min ganska digra samling av litteratur om hästar och ridning i historien drog jag fram Equus. The Horse in the Roman World (1990) av den engelska historikern och hästtränaren Ann Hyland. I boken finns nämligen bilder från försök som hon utförde tillsammans med arkeologen Peter Connolly. Han gjorde en direkt replik av stångbettet från det romerska fortet Newstead (Trimontium) i Skottland och Hyland testade att rida med bettet. I boken finns bilder på hur bettet sitter i munnen på ett hästkranium. Plötsligt stod det klart för oss: bettets position var sådan att tungfriheten definitivt kan röra de främsta premolarerna – och åstadkomma liknande slitage som på tanden från Gilltuna.

Men – jag skrev ju ovan att stångbettet inte finns i Skandinavien under järnåldern? Det stämmer. Däremot förekommer under romersk järnålder (och enstaka exemplar från andra perioder) tränsbett (alltså utan hävstångseffekt, därför är det inget stångbett) med tungfrihet. De avbildas ofta felvända i publikationerna, böjen skall vara uppåt och lämna plats för tungan samt beroende på tillpassning även kunna ge tryckpunkter på den. Mycket höga tungfriheter kan även påverka hästen i gommen.

Romartida bett med tungfrihet från det danska mossofferfyndet Illerup Ådal. Foto: Preben Dehlholm. Bilden är hämtad från projektet hemsida (www.illerup.dk) och publicerat här med tillstånd från Moesgard Museum.

Rekonstruerat huvudlag från Illerup Ådal. Grafik av Lars F. Thomsen. Bilden är hämtad från projektets hemsida (www.illerup.dk) och publicerad här med tillstånd från Moesgård Museum.

Ylva och jag var mycket nöjda med vårt arbete, men någon för tillfället mindre euforisk person påpekade nyktert att teorin hade en akilleshäl som kunde fälla hela resonemanget – dateringen. Vi har hittills bara låtit C14-analysera ett mindre antal anläggningar från Gilltuna, alla brunnar för att få ett urval för pollenanalys. Hästtanden kom från en brunn och jag skyndade mig att öppna dateringsmappen för att se om vi hade en datering. Och för en gångs skull stämde allt! Brunnen tanden är hittad i dateras till 80 – 240 e Kr, alltså romersk järnålder, den tidsperiod då bett med tungfrihet förekommer i det skandinaviska materialet.

För den som är intresserad av hästar och ridning under romersk tid följer här några lästips. Tyvärr är det knapert med litteratur på svenska. Junkelmanns böcker har mycket bra bildmaterial, så de är läsvärda även om man inte behärskar tyska.

Hyland, Ann. 1990. Equus. The Horse in the Roman World. B.T. Batsford Ltd. London.

Junkelmann, Markus. 1990. Die Reiter Roms. Teil I. Reise, Jagd, Triumph und Circusrennen. Kulturgeschichte der Antiken Welt. Band 45. Verlag von Philipp von Zabern. Mainz am Rhein.

Junkelmann, Markus. 1991. Die Reiter Roms. Teil II. Der militärische Einsatz.Kulturgeschichte der Antiken Welt. Band 49. Verlag von Philipp von Zabern. Mainz am Rhein.

Junkelmann, Markus. 1992. Die Reiter Roms. Teil III. Zubehör, Reitweise, Bewaffung.Kulturgeschichte der Antiken Welt. Band 53. Verlag von Philipp von Zabern. Mainz am Rhein.