SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Rapport från Rasbo

Arbetet rullar på

Det är nu ett bra tag sen vi avslutade grävningarna längs med nysträckning av väg 288 i Rasbo socken, Uppland. Även om vi inte har varit så livaktiga i vår kommunikation på sista tiden – så går arbetet framåt. Vi arkeologer är ju mest synliga för allmänheten när vi är ute på våra utgrävningar och sitter i den gassande solen och gräver fram saker.  Men nästan hälften av arbetet pågår faktiskt inne på kontoret. Efter att grävningen är avslutad ska vi ju ta hand om alla fynd och ordna med dokumentationen. Vi ska helt enkelt bearbeta materialet för att få ut så mycket information som möjligt och förhoppningsvis får vi också svar på de frågor vi ställt. Just nu är det många frågor där bollen ligger i andras händer och vi går och väntar på svar. Vi har skickat in ett antal prover på analys, Vi har till exempel skickat kolprover för datering, vi har lämnat in jordprover för makrofossilanalys, skickat keramik för lipidanalys, metallföremål för konservering mm.

Sakta men säkert börjar resultaten från analyserna trilla in och då inleds vårt stora tolkningsarbete. Att sätta sig in i materialet och försöka förstå hur allt hänger ihop. Vår plan är att vi under våren ska hålla er uppdaterade i arbetet.

Röntgensyn

Om det är någon superhjälteegenskap man som arkeolog skulle kunna ha bruk för så är det väl röntgensyn. Tänk om man kunde se genom jord och stenar för att exakt veta var man skulle gräva! Ibland använder vi oss faktiskt av röntgen i vårt arbete. Ett föremål som hittades i en av gravarna som undersöktes vid gravfältet Hammaren i Rasbo socken innehöll ett söndervittrat föremål som inte såg mycket ut för världen.  Men efter att konservatorerna vid Acta konserveringscentrum AB, röntgat föremålet så kunde vi tydligt se vad det var för något! Under all rost och korrosion dolde sig en sk bälteshake. En del av ett skärp som förekommer bland annat i Danmark och på Bornholm under förromersk järnålder.  På så vis kunde vi datera graven där fyndet hittades till ungefär 300 f Kr.

Bild på röntgat föremål hittad i en grav på gravfältet Hammaren, RAÄ 659 i Rasbo socken. Foto Acta konserveringscentrum

Teckning på ett liknande föremål från Bornholm daterad till tidig förromersk järnålder. Teckning ur: Jeg ser på Oldsaker

Publicerat i Gravfält o gravar, Järnålder, Riksväg 288, Uppland | 2 kommentarer | Redigera

Tillbaka till Gilltuna

Mindre likarmat spänne (kvinnodräktspänne) daterat till ca 550-650 e Kr. Foto: Anneli Sundkvist, SAU.

Det har varit tyst från Gilltuna ett tag, mest beroende på att vi som håller på med platsen har varit upptagna med att sy ihop diverse andra projekt. Men nu, efter nyår, har arbetet kommit igång. Faktiskt är det så att mycket av arkeologers arbete utförs vid skrivbordet. Gilltuna ska nu föras över till papper och förvandlas till en arkeologisk rapport – en bok. Den ska vara färdig om ungefär ett och ett halvt år. Huvudansvariga är projektledaren Tony Engström och biträdande projektledaren Anneli Sundkvist. Men eftersom vi på SAU jobbar ganska tätt tillsammans rycker andra personer in vid behov. På så sätt använder vi oss av den samlade kompetens som finns i huset.

Hur gick det egentligen i Gilltuna då? Ja, vi kan med (väldigt) gott samvete säga att resultatet verkligen översteg våra förväntningar. Vi gick ut för att undersöka en äldre järnåldersboplats av en typ som är mycket vanlig i Västerås-området. Potentialen tycktes främst ligga i att göra bilden av livet i trakten under äldre järnålder (500 f Kr – 375 e Kr) tydligare. Genom Gilltuna tänkte vi oss besvara frågor om hur människorna där förhållit sig till dem i de sedan tidigare kända byarna Väster Hacksta och Västra Skälby.

Men Gilltuna visade sig vara något helt annat. Ganska tidigt misstänkte vi att det på platsen även fanns lämningar yngre järnålder (375 – 1060 e Kr). Bosättningar från denna tid är nästan helt okända i Västmanland, men vi tyckte oss känna igen drag i huskonstruktionerna från yngre järnåldershus i Uppland. Så gav metallkarteringen resultat. Arabiska silvermynt och delar av vikingatida kvinnospännen bekräftade misstanken. Gilltunas historia var mycket längre än vi från början trott. Det har av någon anledning varit en mycket viktig gård. För när människor under yngre järnåldern vanligtvis har valt att lämna de gamla gårdstomterna på de mer låglänta slätterna och flytta upp på höjdlägena har Gilltuna legat kvar. Faktiskt tycks gården ha legat på nästan samma tomt i många århundraden, kanske till och med ett årtusende. Så lång kontinuitet på samma plats är mycket ovanligt och visar att Gilltuna varit speciellt.

Men hur är Gilltuna speciellt? Vad var det för gård egentligen? Ja, det vet vi inte säkert ännu och en del av den uppgift vi nu har framför oss går ut på att försöka ta reda på det. Men vi har en idé, en hypotes som vi arbetar efter. Nyckeln finns i platsens namn…