SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Rapport över ett rapporteringsmöte

Det räcker inte med att gräva, vi måste på något vis få ut informationen också. Annars är det sorgliga faktumet att vi nästan lika gärna kunde ha struntat i grävningen. I början av veckan samlades 150 representanter från grävkontor, museer, länsstyrelser och RAÄ till ett 2-dagars rapporteringsmöte.

Rolf Källman och Ylva Larsson från Riksantikvarieämbetets Informationsavdelning

Det vanligaste sättet att avrapportera en grävning är naturligtvis den arkeologiska rapporten, men denna enkla term döljer en påtaglig variation i upplägg, omfattning och publik. Från enkla små tekniska rapporter från utredningar, till tegelstensmonografier med analyser, synteser och vetenskapliga diskussioner. Men konferensen kom att handla mycket om alternativa sätt att rapportera, både sånt som sker nu och sånt som skulle kunna ske i en inte så avlägsen framtid. Tanken är att de arkeologiska resultaten ska nå ut till allmänheten på olika sätt, och detta sker vanligen genom media och populärvetenskap. Kristina Ekero Erikssoninledde konferensen med en tankeväckande, informativ och delvis deprimerande genomgång av vetenskapsjournalistiken i Sverige (= krig, blod, vikingar – men bara om det är män!). Hon gav god råd kring populär förmedling och påpekade att det viktigaste för henne och hennes kollegor var att producera under hård tidspress och inom begränsade ramar – något vi alla kan relatera till. Ett telefonsamtal gav ofta mer än aldrig så många böcker, och god tillgängliggörande av aktuella händelser var guld värt när hon nosade runt på internet.

Vi underskattar lätt vilken otrolig tillgång arkeologin kan vara rent PR-mässigt för stora projekt, kanske för att vi faller i fällan att tro på de som bara vill klaga över våra kostnader. Gert Magnusson tog i sitt föredrag om E22-projektet upp att Vägverket noterade att de lagt 17 miljoner på att ändra folkopinionen i områdena som berördes, utan märkbar effekt. Arkeologernas samarbeten med skolorna och visningar för allmänheten kostade en bråkdel av detta och gav ett enormt lyft av opinionen. Vi kanske borde bli bättre på att synliggöra detta för exploatörer som ondgör sig över utgifterna.

Under 2000-talet har fältundersökningarna ändrats så att huvuddelen av vår data samlas in digitalt, i datorn i första hand och på papper i andra hand. Detta har lett till stora problem i termer av bevaring och tillgänglighet, vilket Rolf Källman och Ylva Larsson från Riksantikvarieämbetets Informationsavdelning kunde berätta om. När det gäller lagring är papper den överlägsna vinnaren trots all tekniska framsteg. Problemet är att när det gäller användning, spridning och förmedling så är digital lagring oumbärlig. Frågan berördes redan under första dagen, men det var upp till Ulf Bodin att under den andra dagen måla upp hur ett digitalt nationellt undersökningsregister skulle kunna se ut. Hans presentation finns uppladdad och han har bloggat lite om sina tankar också. Han låter lite uppgiven tyvärr, vi får hoppas att han får ny energi när vårsolen tittar fram. Katty Hauptman Wahlgren som var moderator första dagen är lite mer förhoppningsfull inför framtiden.

Som Ulf nämner i sitt blogginlägg så låg regeringspromemorian 2011:6 som en skugga över hela samlingen, och även om den inte var fokus så kom den ofrånkomligen upp i en del föredrag. Björn Magnusson Staaf var starkt kritisk till att så mycket av de senaste decenniernas diskussioner rört sig kring kostnaderna för arkeologin och inte kvaliteten. ”Har Sverige råd med samhällsrelevant arkeologi?” frågade han. Om svaret är nej kan vi lägga ned hela lagstiftningen, men om det är ja så måste vi försvara vår yrkesheder. Det gäller kanske inte minst rapporterna som inte får bli oläsliga sammanställningar av tekniska uppgifter. Både Agneta Lagerlöf och Ola Jensen lyfte fram hur den nödvändiga framväxten av rapportnormer under 60- och 70-talet tyvärr ledde till ett för arkeologerna själsdödande arbete utan möjlighet till analys och reflektion. Det vore synd om vi fann oss tillbaka i det scenariot efter att ha drivit igenom under 80- och 90-talet att rapporten ska vara vetenskaplig och bidra till kunskapsspridning. Johan Blidmo, VD för Arkeologikonsult som har bakgrund som ekonom och controller, noterade att i den branschen försöker man sträva efter att datainsamling ska utgöra 20% och analys 80%. I nuläget är det närmast det motsatta inom arkeologin.

Att uppdragsarkeologins resultat behövs är uppenbart, Torun Zachrisson tog i sitt föredrag upp hur fundamentalt viktiga rapportering från grävningarna är för forskningen, då vi utan detta material lätt skulle hänfalla åt att bara bekräfta våra egna etablerade föreställningar. Fornlämningar har den egenheten att de inte sällan ger oss nya och oväntade material som vi måste förhålla oss till. Precis som så många andra på konferensen så efterfrågade hon fler synteser.

För den som vill delta i ganska livaktiga diskussioner kring möjligheten till ett digitalt undersökningsregister rekommenderas att skaffa en profil på LinkedIn och gå med i gruppen CAA-SE. Själv hoppade jag in med ganska kort varsel pga en avbokning och höll en presentation om hur rapporten fungerar som profil för grävfirmor, och vikten av att se att rapportarbetet är en fundamental del av hur medarbetarna tillgodogör sig kunskap. Rapporten är det materiella resultatet, men medarbetarnas kompetensutveckling är det immateriella resultatet och det ska inte underskattas.

Det efterfrågades på konferensen bra sätt att hålla allmänhet och media àjour med vad som händer mellan fältfasens avslut och rapportens publicering. Kan bloggverktyg som denna månne vara en bra metod?