SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Obelix was here?

Arbetet med den märkliga raden av stenfodrade gropar i Gamla Uppsala har gått vidare. Det vi hittills kunnat konstatera är att vi har 60 meter lång, spikrak rad med gropar placerade med jämna intervaller. Avståndet mellan dem är 6 meter.

Groparna är alla mellan 110 och 140 centimeter stora. De som undersökts är 65 till 90 centimeter djupa. I den övre delen av groparnas fyllning finns en mörk fyllning av lerig matjord som sträcker sig några decimeter ned i gropen. Därunder vidtar en kompakt fyllning av stenar, de största är dryga halvmetern långa. Denna stenfyllning sträcker sig också upp längs groparnas nedgrävningskanter. Fyllningen mellan stenarna i groparnas botten består av samma gula bottenlera som groparna har grävts ned i.

Tvärsnitt genom gropen A614. I bakgrunden skymtar Uppsala högar. Foto: Jonas Wikborg, SAU.

Min tolkning är att den mörka fyllningen i toppen har rasat ned efter att det som ursprungligen stått placerat i dem har avlägsnats. Groparnas nedre fyllning av gul lera och stora stenar har aldrig rubbats eller rörts om efter att konstruktionerna anlades. Den preliminära tolkningen av den grop som undersöktes 1996 var att en rest sten hade stått i gropen. Denna tolkning baserades delvis på att några större stenfragment låg uppslängda i åkerkanten, bara några meter från den undersökta gropen. Denna tolkning anser jag fortfarande som mycket trolig utifrån groparnas fyllning och inre stenkonstruktion. Tolkningen baseras också på vad jag såg när jag deltog i Märta Strömbergs forskningsgrävningar av skeppssättningen Ales stenar. De resta stenarna där stod i djupa stenfyllda gropar som uppvisar stora likheter med de som nu framkommit vid Gamla Uppsala.

Provgrop invid rest sten i skeppssättningen Ales stenar. Notera den rejäla stenfodringen kring stenens botten. Foto: Jonas Wikborg.

Om vi nu tänker oss att det alltså skulle ha stått ett antal resta stenar i rad blir nästa fråga vad denna konstruktion fyllde för funktion. Rader av resta stenar är kända från flera platser i Mellansverige. De står ofta i anslutning till vadställen utmed äldre vägsträckningar. Mellan platsen som vi hittat groparna på och det stora gravfältet NV om denna plats utbreder sig i dag en uppodlad slätt. Ett låglänt, nord-sydligt stråk i denna åker har varit sank under järnåldern. En möjlig tolkning är att vår stenrad har stått utmed en vägsträckning som gått över ett vadställe över denna sankmark. Vägen skulle kunna ha lett fram till gravfältets södra del, drygt 400 meter längre bort, då det är i denna riktning som vår groprad pekar. Samtidigt skulle raden av resta stenar också kunna ha utgjort en symbolisk gräns för det område kring Uppsala högar där det bedrevs offerriter och hölls ting under järnåldern. Om vi ”lånade” stenarna från Ales stenar och radade upp dem på en linje med sex meters avstånd från varandra skulle de räcka till en sträcka på över 300 meter! Det var alltså inte orimligt för järnålderns människor att göra en sådan arbetsinsats.

Vart tog stenarna vägen?

I åkerkanten ligger söndersprängda rester efter vad som skulle kunna ha varit en av de resta stenarna i raden. Men vart tog de övriga vägen och när försvann de? Kartmaterialet över Gamla Uppsala sträcker sig tillbaka till 1600-talets mitt. På dessa kartor finns inga markeringar eller kommentarer om några resta stenar på den plats som vi nu undersökt. De bör alltså ha varit bort redan då. Kanske vältes de omkull som en religiös manifestation vid övergången till kristendomen i brytningstiden mellan vikingatid och medeltid? Uppsalaslätten är fattig på stora stenar. De bör ha varit åtråvärda vid byggnation av exempelvis stenkyrkor. I den närbelägna kyrkan uppe vid högarna finns bland annat en runsten inmurad i ytterväggen!

Vid 1996 års förundersökning noterades det att delar av en större, söndersprängd sten låg i åkerkanten bara några meter från den då påträffade gropen. Femton år senare mäter Ann Lindkvist in fragmenten med GPS. Foto: Jonas Wikborg, SAU.

Detaljbild över fragmenten från en eventuell sprängd och avlägsnad rest sten. Foto: Jonas Wikborg, SAU.

Hur gammal är konstruktionen?

I anslutning till vår groprad har vi hittat sex härdar. En av dem undersöktes redan 1996. Den innehöll keramikskärvor och brända djurben och har 14C-daterats till vendeltid. Samtliga härdar ligger som ett pärlband parallellt med gropraden, några meter söder om denna. Norr om gropraden har inga härdar påträffats. Eftersom härdraden verkar förhålla sig till gropraden kan det finnas ett tidsmässig samband, men dateringar av material från groparnas fyllningar kan förhoppningsvis ge ett säkrare svar på detta.

Uppdatering 2011-05-18: Nu har UNT varit ute och hälsat på och skrivit en artikel.