SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Historien om Lilla Alunda

Hej på er! Jag heter Sandra Söderlind och pluggar till arkeolog vid Uppsala universitet. Som en sista del av min masterutbildning har jag nu min praktik på SAU och har fått i uppdrag att blogga om den arkeologiska undersökning där jag för första gången har fått delta vid en exploateringsgrävning, alltså en utgrävning där vi arkeologer (eller blivande arkeologer) undersöker fornlämningar på en yta som sedan ska bebyggas eller av annan anledning tas bort.

Utgrävningen skedde i Alunda 3,5 mil nordöst om Uppsala där väg 288 ska breddas, vilket påverkar de fornlämningar som finns utmed vägen. Projektet, som vi kallar Lilla Alunda, eller Hundkojan, utgjordes av en undersökning av en mindre del av ett gravfält etablerat under järnåldern. På platsen fanns enligt förundersökningen en rundad stensättning, d.v.s. en vanlig typ av grav under järnåldern. Stensättningen i Alunda beskrevs som rund i formen och hittades med en större flat sten, en s.k. locksten, centralt placerad på graven. Lockstenen täckte ett sotigt lager med en tydlig koncentration av brända ben. Dessa ben kommer från en människa, möjligen en yngre individ och/eller kvinna som levde under äldre romersk järnålder (14C-dateringarna indikerar att hon/han dött ca 55-135 e.Kr).

Då vi öppnat vårt schakt blev det tydligt att stensättningen vi kommit för att undersöka var mer komplicerad än vad vi först trodde. Till en början verkade det som att graven var större än vad man antagit vid förundersökningen. Sedan uppfattade vi att ytan bestod av ett flertal mindre stensättningar som var placerade nära inpå varandra, som en matta av sten. Stenpackningarna utgjordes av större och mindre stenar som var mer eller mindre tätt lagda och utan tydliga avgränsningar. Då är det lätt att börja ”se” saker. Kantkedjor var ena sekunden svåra att se och nästa sekund tycktes det finnas en massa olika! Det var ganska förvirrande.

Vår undersökningsyta med en fin rest sten centralt i bild.

Vår undersökningsyta med en fin rest sten centralt i bild.

Vi bestämde oss snart för att inte lägga alltför mycket energi på de svårtolkade kantkedjorna. Grävningen skedde lager för lager och inom kort började vi hitta koncentrationer av ben som var placerade i gropar på ytan. Dessa bengropar innehöll stora mängder brända ben. På den östra delen av ytan framkom något som såg ut som en egen liten stensättning, bara någon enstaka meter i diameter, och med en tydlig kantkedja. I denna minigrav hittade vi också en del keramik och lite brända ben, dock inte lika mycket som i bengroparna. Då vi undersökte benkoncentrationen under lockstenen hittade vi också några fragment av en kam, tillverkad av ben. Inga fynd av metall gjordes, trots en ivrig och kompetent metalldetekterare!

Ben och sten i sållet.

Ben och sten i sållet.

Redan i början av grävningen hittade vi också en omkullfallen rest sten som beundrades av både grävteamet och de Alundabor som hade vägarna förbi, se tidigare blogginlägg. Resta stenar var vanliga på järnålderns gravfält och efter en promenad i den närliggande skogen kunde vi konstatera att den resta stenen på vår yta inte var den enda på detta gravfält. Då den resta stenen plockades bort i slutet av grävningen hittade vi dessutom ytterligare en benkoncentration med en enorm mängd brända ben begravda under den.

Det är tydligt att gravens (eller gravarnas?) konstruktion var svår att förstå och att den/de har gett oss en del huvudbry under utgrävningens gång. För mig som praktikant har det dock varit ett perfekt projekt just på grund av detta. Jag lärde mig mycket om att tolka den arkeologi som vi gräver fram och hur svårt det kan vara! Det är inte alls lika lätt att förstå vad det är som händer i schakten som tv-programmet Time Team får det att framstå. Men tur är väl det. Det är ju just detektivarbetet som gör arkeologin ute i fält så himla intressant!

/Sandra