SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Hedensberg – Fornlämningarna och kartorna visar vägen

En vanlig fråga man får när man berättar att man är arkeolog är hur vi vet var vi ska gräva. För ett par veckor sedan genomförde vi ett projekt som passar utmärkt för att besvara och illustrera problematiken.

Utredningsschakt i Hedensberg. Stora ytor med milsvid utsikt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län tilldelade oss en utredning vid Hedensberg utanför Västerås. Det är första steget i en arkeologisk undersökning och går ut på att avgöra om det över huvud taget finns några fornlämningar i det område som ska tas i bruk. Vid en utredning går man igenom kartor, skriftligt material om tidigare fynd, tittar på fornlämningskartor och går till sist ut i markerna. Efter en inventering av området kan vi gräva schakt eller provgropar för att se hur det ser ut under ploglagret eller skogsbacken. I det aktuella fallet var den inblandade ytan stor – 300.000 m2. Uppdraget var dels att hitta eventuella fornlämningar för att skydda dem i framtiden, dels hitta mark som potentiellt kan exploateras utan att förstöra några fornlämningar.

Efter att ha studerat kartor, arkiv och det fornlämningsregistret var vi överens om hur vi skulle börja lägga våra sökschakt. Vi följde den höjdrygg som knöt an till genomfartsvägen. I anslutning till den fanns det nämligen en del registrerade fornlämningar. Höjdryggen tyckte vi borde vara ett utmärkt boplatsläge, kanske ända tillbaka till neolitikum då havet nådde ända fram. Stenålderns människor bosatte sig gärna nära stranden, men först i slutet av perioden började de bosätta sig intill de tunga lermarkerna, innan dess föredrog de lättare sandjordar. Som alltid i tung lerjord grävde vi med maskin. Den lyfte undan ploglagret och ”hyvlade” sig sakta ner till orörd mark. Vi gjorde ganska små, men många schakt som vi försökte sprida dem väl över ytan. Alla schakt och alla fynd mättes in med GPS.

I leran framträder mörkare fläckar, rester av stolpar och gropar som kan ha ingått i hus och andra konstruktioner.

Redan första dagen såg vi tecken på förhistorisk aktivitet – stolphål som kan vara rester av hus. Allt eftersom dagarna gick blev det mer och mer tydligt att vi hittat i en ganska stor, förhistorisk boplats. Det fanns enstaka härdar (eldstäder), ett stort antal stolphål, gropar (kan vara avfallsgropar, täcktgropar, förvaringsgropar mm) och även kulturlager. Det sistnämnda är avfallslager och kan vara fulla med keramik, sot, matavfall och annat. Vi kunde också se var boplatslämningarna slutade. De sträckte sig inte nedanför höjdryggen. Trots att det delvis var torrt och möjligt att bebygga, hade man inte gjort det utan stannat kvar på höjdryggen. Området nedanför kunde alltså avskrivas som inte arkeologiskt intressant och därmed utan sådana betänkligheter tas i bruk för olika aktiviteter.

Fredrik Thölin går över vissa ytor med metalldetektor. Boplatser från järnåldern kan ibland hittas tack vare rester av t ex redskap och hästutrustning i järn.

Härnäst väntar 14C-datering av några av lämningarna för att få en fingervisning om boplatsens ålder. Vi tror att den mycket väl kan ha använts länge och i upprepade omgångar. Det är ofta så med fina lägen där man har fri utsikt och nära till vatten. Precis som sådana platser är populära idag, var de det under förhistorien. Några av fynden kan ge viss ledning. En keramikskärva har en mycket speciell profil som gör att den kan dateras till århundradena strax efter Kristi födelse, dvs äldre järnålder. Ett annat fynd var en trasig yxa av grönsten. Den härstammar troligen från mellanneolitikum (ca 5000 år gammal).

Alla våra fynd och observationer läggs nu in i databaser och infogas i den rapport som blir resultatet av undersökningen. Fornlämningens utbredning registreras i fornminnesregistret. I framtiden vet man ännu mer om området, både var man kan förvänta sig fornlämningar och var det är mer troligt att man kan bygga utan att skada dem.