SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Hearing om jämställda museer

Kulturdepartementet har givit Historiska Museet i uppdrag att ta fram underlag och utveckla metoder för en mer jämställd representation i samlingar och utställningar. Vid SHM har en projektgrupp formerats. Projektledare är Katty Hauptman Wahlgren, disputerad i arkeologi och forskare vid SHM. För övrigt ingår Malin Grundberg (fil dr i historia), Lotta Fernstål (fil dr i arkeologi) och Fredrik Svanberg (fil dr i arkeologi).

De arkeologiska fynd som kommer fram vid SAUs grävningar hamnar efter slutrapportering på olika museer. Efter att vi har gjort vår del i att föra ut resultaten till allmänheten genom visning av grävningarna, bloggar, hemsidan, artiklar och rapporter, tar museerna vid.  Materialet ligger i deras händer och det är museerna som ansvarar för vad som visas och hur det visas. Från SAU deltog undertecknad Anneli Sundkvist.

Dagen, som inleddes av museichef Lars Amréus, var tvärvetenskaplig och samlade människor från flera olika museer och andra kulturhistoriskt inriktade institutioner. Jag hävdar alltid att arkeologin har en stor fördel jämfört med flera andra historievetenskaper – det arkeologiska materialet (fynd och strukturer) är i grunden jämlikt. Det är lämningar från kvinnor och män i alla livetsskeden. Från spädbarn (och ofödda) till ålderdom.

En samling föremål från Gilltuna i Västerås. Tärningen längst till höger knyts vanligen till manliga sammanhang, medan de fyra bronsföremålen alla är delar av spännen till kvinnodräkter. Mynt har hanterats av båda könen. I tid spänner fynden från fjärde eller femte till tionde århundradet efter vår tideräknings början. Foto: Sanna Eklund, SAU.

Skilda sociala grupper representeras, även om vissa syns mer eftersom de varit materiellt rikare. Men vi har förutsättningarna för att belysa alla grupper av människor genom förhistorien, som omfattar 90 % av den tid vi har bott i vad som nu är Sverige. Men hur ser det ut när resultaten kommer till allmänheten, till exempel i museernas utställningar? Då är bilden en annan. De gamla klyschorna med aktiva män i förgrunden och passiva kvinnor och barn bakom dem används fortfarande (vilket har diskuterats i pressen, bl ahär).

Mönstret går faktiskt igen till och med när man ställer ut djur visade Anna Samuelsson, forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala Universitet på ett otroligt målande sätt. Hanen visas uppsträckt och aktiv i förgrunden och honan gärna med undvikande blick bakom honom tillsammans med ungarna.

Det här sjölejonet från naturhistoriska i New York fanns inte med i Anna Samuelssons föreläsning, men får här representera ett av flera exempel på hur handjur ofta visas i installationer med uppstoppade djur. Uppsträckt, i central position och ofta aktiv och lite kaxig. Bild från Wikimedia Commons.

En annan talare var Patrik Steorn, Centrum för modevetenskap vid Stockholms Universitet. Han berättade om queerperspektiv vid museerna utifrån erfarenheter från Nationalmuseum. Nationalmuseum samlar in efter ”estetiska principer” (vems, kan man undra) och meningarna var därför delade om det över huvud taget gick att se på konsten från ett sexuellt perspektiv på det sättet. Patrik lyckades i alla fall genom att söka i samlingarna med nya frågor och fräscha ögon. Det finns alltid alternativa berättelser – bara men lägger sig vinn om att söka upp dem. Vi arkeologer

Genuspedagogen Lisa Andersson-Tengnér var sist ut av tio föreläsare. Hon skulle tala om Genuspedagogik i praktiken och gjorde det på ett föredömligt sätt. Med målande exempel från främst skolans och förskolans värld visade hon hur tidigt vi ”genusmarineras”. Signalerna finns tidigt i samhället. Barn delas upp i kön redan från förskoleåldern och att gå över gränserna kräver mod. Här bör (enligt mig) museerna ta del i arbetet att motverka att människor trycks in i fack de inte vill vara i baserat endast på biologiskt kön. Materialet finns där, det vi måste göra är att våga och orka vidga frågeställningarna.

I workshopen deltog jag i diskussioner om samlingar. Åter kände jag en form av tacksamhet till det arkeologiska materialet och till kulturminneslagen. Självklart måste vi arkeologer också ständigt reflektera över våra principer för insamling. Men vi behöver i alla fall inte förlita oss på privata samlare och museiledningars agenda när det gäller vad som hamnar i magasinen. Jag säger det igen – arkeologin har jämförelsevis en mycket mer jämlik (inte bara jämställd) förutsättning än de flesta andra empiriska discipliner. Det bör vi arkeologer ta med oss och använda mer aktivt i samhällsdebatten.