SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Gilltunas finaste fynd?

En gång för mer än tusen år sedan gick en kvinna över gårdstunet på Gilltuna i Västmanland. Som brukligt var bar hon några redskap i kedjor fastsatta i ett av de spännen som hörde till dräkten. Kanske gick en länk upp så att hennes sax föll till marken och blev liggande.

Fredrik Thölin på sax-jakt på Gilltunas gårdstun. Foto: Jennie Andersson, SAU

Där hittade arkeologen Fredrik Thölin den en sommardag år 2010 när han gjorde ett av många svep med metalldetektorn över gårdstunet.

Det var ett rostigt, lerigt föremål i flera delar han lade i en påse. När jag tittade förstod jag först ingenting. Vad var detta? Det såg faktiskt ut som skräp.

”Du, jag tror det är en sax”, sa Fredda.

Och då insåg jag att han hade rätt. Det var en sax, en bygelsax eller ullsax som vi ofta säger idag. Under vikingatiden kom skänkelsaxen, saxen som vi känner den, till Skandinavien. Trots att den snabbt blev populär levde bygelsaxarna kvar. Vår sax låg löst på gårdsplanen. Den kunde egentligen vara från vilken tidsperiod som helst. Men den hade en ögla längst upp. En ögla så man skulle kunna hänga den i en kedja, som vi sett att saxar hängt i många kvinnogravar från vikingatiden. Dessutom såg grundformen ut som en vikingatida sax. Så vi skickade den till konservering.

För ett tag sedan fick jag tillbaka saxen. Leran var borta och även en del av korrosionen. Nu kunde jag se saxens form bättre. När jag tog upp den för att vända på den gjorde jag upptäckten: saxen var inte helt i järn. Nej, den hade fina dekorationer runt skänklarna av en annan metall, antingen kopparlegering (som vi ofta kallar brons) eller silver med hög kopparhalt. En snabb titt i bildpublikationen med Birka-fynden och jag hittade flera saxar som vår. Saxar som var fint ornerade och utstyrda. Öglan på ovansidan satt ibland fast i ett separat bleck.  Snabbt konstaterade jag att det ett sådant även finns på Gilltuna-saxen. Och att det är möjligt att det finns ornamentik även på detta.

Detalj av saxen från Gilltuna. Här syns ädelmetalldetaljerna tydligt. Foto: Anneli Sundkvist, SAU

Saxen diskuteras ofta som ett enkelt bruksföremål, men är egentligen oerhört spännande. Dess symbolvärde vet vi inte så mycket om. Men – tänk på den fornnordiska mytologin där nornorna spinner och skär av livstrådar. Eller barnafödande, en ny människas ankomst till världen.  Vad klipps navelsträngen med? En sax. Under vikingatid tycks bygelsaxen varit ett föremål som hört kvinnorna till. Att det fanns kvinnor som ansågs ha speciella krafter är känt och vi har även lyckats identifiera en del av deras gravar. Tillsammans med staven, völvans främsta attribut, finns ofta – en sax. Som sagt, saxens symbolik förtjänar verkligen att uppmärksammas.

Ovan ett exempel på en bygelsax funnen på Birka med förgyllda detaljer liknande Gilltuna-saxen.

Så vem var hon, kvinnan som tappade sin sax på Gilltunas gårdstun någon gång under… säg 900-tal? Vi vet inte. Säkert hade hon på något sätt en viktig person. Vem som helst kunde inte ha en sax med förgyllda detaljer. Trollkvinna, barnmorska, husfru? Alltsammans eller inget av detta? Det får vi aldrig veta. Men saxen är ett fint exempel på hur arkeologin faktiskt kan föra oss nära människor för tusen år sedan. Den här kvinnan förlorade sin sax. Nu ligger den i en ask på mitt skrivbord och ger små ledtrådar om vem hon var. Det är ganska spännande.

(Och för att lugna eventuella föremålskunniga läsare går jag nu ner i magasinet och lägger saxen i klimatbox.)

Gilltuna-rapporten, ja. Den är faktiskt snart klar. Om vi inte drabbas av Fimbulvintern, Ragnarök eller liknande kommer jag att hålla den i min hand innan 2013 är slut.