SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Eds Allé

Sommaren 2015 undersökte SAU en boplats från yngre järnålder norr om Edsjön i Upplands Väsby. Här hittades nio stolpburna långhus och lika många grophus, liksom ett stort antal andra boplatslämningar. Dateringarna som gjordes både med hjälp av kol 14-metoden och fyndmaterial, visar att platsen var bebodd under två tidshorisonter. Långhusen kunde dateras till övergången mellan folkvandringstid och vendeltid (500-600- tal) medan grophusen var från sen vikingatid (1000-tal).

Då grophus framförallt har fungerat som hantverksbyggnader var avsaknaden av spår efter vikingatida bostadshus något förbryllande, men detta beror sannolikt på ett förändrat byggnadssätt. Istället för en konstruktion där taket vilade på stolpar förankrade i underlaget, började man under vikingatid bygga hus där ytterväggarna restes på stensyll. Tusen år av plöjning och bortforsling av sten gör att vi inte alltid finner några spår efter de vikingatida bostadshusen.

Grophusen har dock visat sig vara en mycket rik källa till förståelsen för vikingatidens Ed. Flera av grophusen hade magnifika hörnugnar och golvlagren innehöll rikligt med fynd efter textilhantverk och matlagning, som vävtyngder, nålar av både järn och ben, samt rester efter kärl. Mot golvet i ett av grophusen hittades ett stort antal vävtyngder som visar att där funnits en stående varptyngd vävstol.

EdsAlle_Grophus_1

Grophus med ugn.

På boplatsen hittade vi även stora mängder keramik. Merparten är av den typiska s k AIV keramiken som användes under hela vikingatiden och egentligen inte går att datera närmare än till 700–1100-talen. En av dessa skärvor, en bottenbit, är särskilt intressant då den har ett avtryck som tyder på att den kan vara gjord på en kavalett, d v s en föregångare till drejskivan. Om så är fallet har vi på grävningen vid Eds allé funnit ett av de tidigaste exemplen av kavalettuppbyggd keramik i Sverige. Utöver detta finns även ett antal ornerade skärvor som keramikexperten Torbjörn Brorsson vid Kontoret for keramiska studier har bedömt vara lokalt tillverkad, trots en tydligt slaviskinspirerad dekor.

Intressant är också det osteologiska materialet. Åldersfördelningen och den anatomiska fördelningen tyder på att de yngre djuren inte har blivit kvar i Ed utan avyttrats. På exempelvis Birka är det precis tvärtom. Andra uppseendeväckande fynd är ett halvt arabiskt silvermynt från 800-tal, ett paradisspänne och rester av ett runstensfragment med runorna ”ING” bevarade.

Efterarbetet pågår och en rapport från grävningen kommer att vara färdig under vintern 2016/2017.

Projektledare
Ulf Celin: 0702-599578, ( ulf.celin@sau.se )