SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Digital arkeologi – en levande dialog

När jag deltog i mitt livs första arkeologiska undersökning för knappt 20 år användes en konstig ny mackapär som med hjälp av ett prisma på en pinne kunde mäta in fornlämningar digitalt i datorn. En expert var inhyrd att sköta den och den användes endast på en fornborg intill utgrävningen. För anläggningarna och fynden användes den sedvanliga lattan och höjdmätaren, kombinerat med planritningar – inte olikt det som användes 100 år tidigare. Fem år senare var det standard att ha totalstationer på så gott som samtliga större utgrävningar och idag använder vi oss konsekvent av GPS, totalstationer, satelliter och GIS.

Daniel Löwenborg inleder workshop om GIS-data och uppdragsarkeologi. Foto: Åsa M Larsson

Den digitala utvecklingen har revolutionerat informationen vi kan samla in vid utgrävningar. Paradoxalt nog har den också gjort informationen mer känslig och sårbar. Gamla tiders fysiska arkiv ersätts av arkiv på datorservrar. Papper och böcker ersätts av digitala filer och dokument som kräver kompatibel programvara. Data som samlas in i fält från olika utredningar kan slås samman för att ge oss djupare kunskap. Men för att det ska ske krävs att det fattas beslut om vilken information som ska samlas in, var den ska förvaras och vilka som ska ansvara för den. Grävkontor, länsstyrelser, statliga myndigheter, museer, universitet, hembygdsföreningar, byggföretag och Trafikverket: beroende på våra uppdrag kan vi ha väldigt olika prioriteringar av vad som ska samlas in och för vilket syfte.

Fler deltagare vid workshopen på Historiska museet. Foto: Åsa M Larsson

Sedan många år finns en intresseförening för arkeologer som är intresserade av datorapplikationer inom disciplinen:CAA. I höstas drog några eldsjälar igång en svensk underavdelning, CAA-SE, och registrerade gruppen på sajten LinkedIn. I nuläget har ett 60-tal arkeologer, informationstekniker och datorkunniga anslutit sig och det har förts en livlig debatt om för- och nackdelar med ett centralt nationellt undersökningsregister. Igår sammanstrålade 16 av oss för en informell och förutsättningslös liten träff på Historiska museet i Stockholm. Det var en trevlig spridning på deltagare: forskare, verksamma vid RAÄ och Historiska, handläggare på länsstyrelsen, och representanter från Upplandsmuseet, UV, Kulturmiljö Mälardalen, Arkeologikonsult och SAU (så klart), osv, osv.

Daniel Löwenborg, ordförande i CAA-SE och forskare vid arkeologiska institutionen i Uppsala, inledde och gav bakgrunden till diskussionen, samt visade nyttan av synteser av GIS-data med exempel från Gamla Uppsala där det under decennier skett åtskilliga undersökningar och utredningar. Urban Mattsson från RAÄ och Joakim Kjellberg från Upplandsmuseet berättade bl a om StadsGIS-projekten. Ulf Bodin redogjorde för erfarenheter från arbetet med K-Samsök. Det blev en hel del diskussion kring hur ett centralt register skulle kunna fungera och hur ansvarsfördelningen skulle kunna se ut, men de flesta verkar ändå överens om att det inte går att ducka den här frågan länge till. Det finns allt fler undersökare och datamängden fortsätter växa. Om det ska vara värt att samla in all denna information och spara den så måste vi fundera över hur den kan komma fler till godo.

Det lär bli fler möten och diskussioner framöver, och det är fritt fram för alla intresserade att delta i diskussionen. Allt som krävs är att man registrerar en profil på LinkedIn. Detta är ett strålande exempel på hur social media kan användas för att ge folk en plattform att föra en dialog som annars inte hade kommit igång i samma breda utsträckning.

P.S. Idag firas World Diggers Day på Facebook, för alla arkeologer som är stolta över att ha humanioras smutsigaste yrke!