SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

De lata, fattiga och snåla

Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det kan bli bra ändå. Vad som inledningsvis skulle vara en ensamliggande stensättning, blev till syvende och sist ett gravfält. Under några ömsom regniga, ömsom heta sommardagar undersökte vi delar av detta gravfält. Platsen är trevliga Alunda i nordöstra Uppland, alldeles intill väg 288, som just nu breddas för bättre trafiksäkerhet.

Vid förundersökningen, som också gjordes av SAU, klargjordes att den gravliknande hög som krönte en mindre höjdrygg verkligen var en grav, om än något underligt konstruerad. Graven var anlagd mot en berghäll som från norr bidrog till att förstärka intrycket av en hög. Sökschaktet visade att den södra delen av graven var sedvanligt uppbyggd av tätt lagda stenar som, trodde vi, delvis hade rasat ned från högen. En kol 14-datering från ett intilliggande sotlager gav en datering till 1000 – 1100-tal, d v s sen vikingatid/tidig medeltid. Ensamliggande gravar från denna tid är mycket ovanliga så det hela var förvisso en smula märkligt.

Stensättningen som den såg ut efter framrensningen vid förundersökningen.

Stensättningen som den såg ut efter framrensningen vid förundersökningen.

Under sommarens undersökning skulle även delar av en boplats undersökas, vilket skedde samtidigt som stensättningen började torvas fram. Man ser saker så mycket bättre när träden har glesats ur. Det tog inte särskilt lång stund innan kollegan Fredrik Thölin konstaterade att det nog fanns ytterligare en hög strax utanför vägområdet. Den är flack, rund och har prytts med en sten som ursprungligen ställts på högkant. Samtidigt började brända ben dyka upp i olika sotlager under och mellan de glesa anhopningarna av stenar som låg intill stensättningen. Att det inte bara var en grav på kullen var därmed ett faktum.

Avtorvning och rensning. Fredrik Thölin, Jennie Andersson och Emelie Svenman. I bakgrunden skymtar Pedor Jansson i sin 5-tonnare.

Avtorvning och rensning. Fredrik Thölin, Jennie Andersson och Emelie Svenman. I bakgrunden skymtar Pedor Jansson i sin 5-tonnare.

Några tydliga, vällagda stensättningar var det däremot inte frågan om – tvärtom. Någon verkar ha varit lite lat. Gravgömmorna doldes av diffust formade stenpackningar. Förutom de brända benen fanns några få föremål, framförallt små järnnitar. Dessutom har ett par bronspärlor hittats, vilka troligen kan dateras till 700-tal. Lämningar från yngre järnålder brukar vara rätt rika på föremål, men här tycks det ha varit lite torftigt.

Stensättningen Alunda 754, framrensad.

Stensättningen Alunda 754, framrensad.

Vad hände då med den ursprungliga stensättningen? Jo, under rensandet visade det sig att hällen faktiskt spelat en mycket större roll i konstruktionen än vi först anade. Stenpackningen som var grunden för vår bedömning visade sig vara lagd som en hästsko runt hällen. Denna stack upp som en tonsur innanför kransen av sten. Alltsammans var täckt av ganska mycket jord. Men var det verkligen en grav? Jorden och stenarna avlägsnades metodiskt och under dessa fanns olika koncentrationer av brända ben. Och där, på hällens högsta punkt mellan torv och häll hittade vi skallben från en medelålders människa. Nog var detta en grav. Några övriga fynd gjordes dock inte – snålt. Fast ser man till mängden jord som täckte stensättningarna och hällen måste man ändå säga att de som byggde gravarna har lagt ned rätt mycket möda. Och vem vet vad som kan ha försvunnit under årens lopp…