SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

”It belongs in a museum!” Om antikvitetsmarknaden och plundring av arkeologiska platser

I senaste avsnittet av Antikrundan kunde tittarna se hur ett senvikingatida dräktspänne visades, daterades och värderades. Inslaget har upprört många inom vår bransch ochRiksantikvarieämbetet reagerade tämligen omgående genom att klargöra vad som är ett korrekt tillvägagångssätt för den som stöter på fornfynd. Upplandsmuseet är på samma linje. Anna Ölund redogör tydligt för museets arkeologers ståndpunkt; arkeologiska föremål är allas egendom och upphittade sådana ska anmälas.

Anmälningsplikt för upphittade arkeologiska föremål

Det finns arkeologiska föremål av blandat ursprung som är i privat ägo helt legalt. Gemensamt för dessa är att de har dokumentation där man kan följa ägandeskapet tillbaka i tiden. Om sådan dokumentation saknas är det stor risk att föremålet kommit ut på marknaden på ett tvivelaktigt sätt. Det kan ha skett genom regelmässig plundring eller genom oanmält fynd av privatperson. Många arkeologiska föremål har kommit i dagen av slump eller i samband med jordbruksarbete. En känd historia rör fyndet av guldringar från Bankälla, Västergötland. Den påträffades 1738 och löstes in. Upphittarna var två ungdomar som tjänade som dräng och piga. Summan de fick var tillräckligt för dem att gifta sig och köpa en gård (en tidningsartikel om historien finns t ex här). Fornfyndet gav dem möjlighet att göra en klassresa. Om man hittar ett arkeologiskt föremål har man än idag allt att vinna på att göra det rätta – att anmäla fyndet till Länsstyrelsen.

Plundring i internationell belysning

I Sverige där kulturminneslagen är stark och plundring, trots att den förekommer, ändå är relativt ovanlig finns det säkert de som anser att vi arkeologer överreagerar när vi kritiserar Antikrundan för att experterna värderar fornfynd utan dokumentation. Men plundring är inte enbart ett svenskt problem. För att bättre förstå reaktionerna måste man lyfta blicken och se utanför våra gränser. Internationellt sett är plundring av arkeologiska platser ett mycket stort hot mot kulturarvet. Svensk arkeologi skakades för drygt ett decennium sedan av en skandal när det i ett TV-program (Striptease, gjord av Johan Brånstad och Hannes Rådstam) framkom att svenska museer inte alltid var så noga med proveniens när de köpte föremål (jag vet att rutinerna har ändrats, men jag har inte närmare undersökt om och i så fall hur detta gäller samtliga museer). Föremål utan proveniens, d v s utan fyndort och historia, är alltid högriskfaktorer när det gäller plundring. Det kan inte nog understrykas att plundring av arkeologiska platser fortfarande pågår och kan vara mycket omfattande.

Jag har själv besökt bosättningar från romersk tid i Egypten (Western desert), där det i vissa områden inte finns en enda sakkunnigt utgrävd grav. Men det är gott om skelettdelar som ligger spridda i ökensanden. De gåvor som lagts ner med den döde har förvandlats till konstföremål och smugglats ut ur landet, ibland i aningslösa turisters bagage. För den som ertappas med egyptiska ”antikviteter” har inte en picknick att se fram emot.

Plundring, övergiven oas i Western Desert, Egypten. En förmodad gravkammare har grävts upp mellan april (då delar av mitt sällskap senast besökte platsen) och augusti (då fotot togs) 2006. Syfte: att få fram föremål för antikvitetsmarknaden. Foto: Anneli Sundkvist, Egypten 2006.

Bild från en annan oas, tagen vid samma resa som den övre. Den här graven var orörd i april. Så här såg den ut några månader senare. Foto: Anneli Sundkvist, Egypten 2006.

Trots detta fortgår plundring, inte bara i Egypten utan i många fattiga länder där de pengar en västerländsk turist betalar för ett arkeologiskt föremål kan vara en relativt sett verkligt stor summa – trots att det för turistens del är fråga om ett ”fynd”. Staffan Lundén, Göteborgs universitet, är en av de som länge har uppmärksammat plundring. Han konstaterar i en artikel från 2012 (läs den!):

“Poor and war-torn countries are especially badly affected by the looting. The market for the loot is mainly located in the more affluent parts of the world. Thus, the flow of objects is from South to North, from East to West, from the poor to the wealthy, from the powerless to the powerful. The trade may, in this respect, be seen as a continuum of a centuries-old western tradition of building up museum collection from ‘distant’ and ‘foreign’ peoples and lands.”

Kanske förleds man att tro att plundring därför är ett problem som knappast berör oss i Sverige, ett rikt land med ganska stark lagstiftning när det gäller åverkan på kulturarvet? Men faktum är att Sverige är en del av den marknad som möjliggör plundringen i fattiga länder. Antikvitetsmarknaden, där man inte frågar efter föremålets historia utan okritiskt värderar det, finns här också. Vi såg nyss precis en sådan värdering i Antikrundan. Ett föremål utan historia som enligt svensk lag ska anmälas till myndigheterna värderades till 50000 kr.

Och visst finns det fattiga och krigsdrabbade länder även i vår närhet. En snabbsökning på ordet ”jordfynd” på Tradera får mina ögon på en typ av antikvitet med stort samlarvärde:tyska artefakter från andra världskriget.

Jordfynd av Tredje rikets miliatria dyker regelbundet upp på tradera. Varifrån kommer föremålen och hur har de tagits fram? Bild från Daily Mail.

På senare år har efterfrågan och därmed priserna stigit. Regelmässig plundring på slagfält framför allt i Östeuropa förekommer nu. Även om Sverige inte är den största marknaden är det lätt att tro att något som beskrivs som ”Jordfynd i Slovenien,funnen med metalldetektor. Från ca 1941-44.” (Tradera 2014-02-19, beskrivning av ett Hitlerjugend-spänne) inte hittats av en slump. Utöver plundringsaspekten kommer ytterligare frågetecken in här. De stupade som begravdes på östfrontens slagfält för sjuttio år sedan kan mycket väl ha stridskamrater och släktingar i livet. Det är inte längre enbart fråga om att plundra arkeologiska platser utan även om att skända gravar, vilket kan uppfattas som en form av övergrepp av de efterlevande. Varför sker det? För att det finns en marknad. En marknad där dokumentation inte efterfrågas av vare sig handlare eller köpare.

Utan proveniens = plundrat eller förfalskning?

Att betrakta provenienslösa föremål som resultat av plundring alternativt förfalskning är ett synsätt som lyfts fram i den ovan nämnda artikeln av Staffan Lundén. Är det att spetsa till det hela? Nej, jag tycker inte det. Kanske är det enda sättet att effektivt bekämpa plundring. Att plantera en syn där arkeologiska artefakter är just det, inte enbart konstföremål (vilket i sin tur är ett synsätt stärkts genom museernas sätt att ställa ut i vissa fall in på 2000-talet).  Ett viktigt steg på vägen är ändå att få program med stor genomslagskraft som Antikrundan att inse allvaret och se hela bilden. I vissa fall gör de det. Föremål av elfenben värderas inte om inte ägaren inte kan styrka att de bearbetats före 3 mars 1947. Här resonerar Antikrundan alltså att föremålen saknar dokumentation och kan vara illegala och därför värderas de inte. Fullt korrekt tycker jag. Men hur är det med arkeologiska föremål utan dokumentation? De kan vara lagliga och därför värderas de? Jag har svårt att se logiken.

Några lästips från nätet:

Hennius, A. 2008. Plundring av fornlämningar – händer sådant i Sverige? Fornvännen103, s 29-32.

Lundén, S. & Häggström, L. 1999. Forntid till salu? Rovgrävning och handel med kulturföremål i och utanför Sverige. Fornvännen 94, s 89-103.

Lundén, S. 2012. Perspectives on looting, the illicit antiquities trade, art and Heritage. Art, Antiquity and Law 17, 109-134.