SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Att gräva en grav åt andra

Det är få lämningar som kan få igång intresset hos både arkeologer och allmänhet som de som är kopplade till den sista vilan. Det har också grävts en hel del gravar och gravfält de senaste 100 åren, men det är inte alltid lätt att få överblick eller ta tid till reflektion och fördjupning inom uppdragsarkeologin. Vilket kan vara frustrerande då vi inser att varje utgrävning har potentialen att både testa gamla teorier och ge oss ny kunskap som vi kan bygga vidare på. Därför är det viktigt att det finns täta kontakter mellan uppdragsarkeologin och forskningen på landets högskolor.

Igår hade vi bjudit in Anna McDevitt som i höstas antogs som doktorand i arkeologi vid Stockholms universitet. Hennes forskning fokuserar på gravskicket i Mälardalen under perioden 1300-300 f.Kr. Hon är särskilt intresserad av att studera de rituella handlingar som kan spåras i stensättningarna. Hon har också noterat att arkeologer tenderar att diskutera benen ur ett rituellt/religiöst perspektiv och stensättningarna ur ett socialt/strukturellt perspektiv. Hon hoppas kunna finna ett sätt att tala om dessa aspekter mer integrerat. Anna poängterade också vikten av att inkludera djurbenen i analysen i lika hög mån som människobenen – något som föll i god jord hos de osteologer som närvarade.

För oss var det även intressant att få kontakt med en forskare som kommer behöva utgå en hel del från rapporter från olika årtionden. I vilken mån är det användbara för forskningen? Har de blivit bättre eller sämre? Diskussionen runt bordet berörde även problemet att lämningar som kunde ignoreras under en period, kan komma att lyftas upp och dokumenteras i en annan. Detta gäller inte minst otydliga små stensamlingar med enstaka brända ben. Fortfarande är det dessutom ett källkritiskt problem att vi inte gräver mer noggrant på ytorna mellan gravarna. Eller är det bortkastad tid? Hur pass påverkar grävmetodiken: användandet av tryckluftsrensning, såll, vattensållning?

Anna hade en punkt där hon tyckte att de äldre rapporterna ofta var bättre än de nyare: de hade fina svartvita fotografier. De ger en bättre rumsuppfattning än digitalt inmätta planer. Något att ha i bakhuvudet inför kommande säsong kanske.

Seminariet var öppet och det var trevligt att se att så många utifrån tog tillfället i akt och deltog: mastersstudenter, kollegor från UV Mitt och arkeologer som går och väntar på att årets grävsäsong ska dra igång. Det skapade ett livligt seminarium, så vi hoppas att det blir så även i framtiden.