SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

”Osteologin förbättrar förståelsen av arkeologin”

Benen berättar historien. Eller ger åtminstone argument för att vissa tolkningar av den är mer rimliga än andra. En övertygelse som driver Sofia Prata varje dag i sin spännande roll som verksam osteolog på SAU:s osteologiska enhet. SAU-bloggen bestämde träff för att få en inblick i osteologens gärning och vardag.

Handen på hjärtat. Utanför arkeologins akademiska sfär är osteologi i de flesta fall en term som möts av frågetecken. Allmänt betraktat har säkerligen människor en relativt bra uppfattning om vad en arkeolog sysslar med. Men vad innebär det egentligen att vara osteolog och vilken funktion fyller kompetensen i praktiken vid arkeologiska utgrävningar?

– Vi försöker få fram den information om fornlämningen som går att spåra i benmaterialet. Det kan vara väldigt olika former av material, men om det är exempelvis en boplats så handlar det ju bl.a. om djurbenen. Vilka arter har funnits på platsen? Vad har man ätit? Vilka bendelar har använts för hantverk? Vi kan undersöka om människorna haft vissa preferenser, man kan ha valt att äta vissa delar och inte andra. Vi analyserar slaktmönster. Har man slaktat på platsen eller importerat köttstycken? Då kan vi se vilka delar som återfinns från djuren look at this now. Om vi har ben från köttrika kroppsdelar och om slaktavfall som kranium och klövar saknas, kan det vara ett tecken på att köttet importerats. Såvida det inte är slaktat straxt utanför undersökningsytan och slaktavfallet deponerats där. Man måste alltid ha dörrarna öppna för att det kan finnas olika alternativ.

– Hur mycket landlevande djur har man ätit på platsen? Hur mycket marin föda? När det gäller t.ex. fynd i Uppsala så är det intressant titta på vilken fisk som finns i trakten. Vad har vi för fisk här? Är det bara insjöfisk och fiskar från ån eller har man tagit fisken från havet? Genom att upptäcka arter som inte finns lokalt kan vi kartlägga handelsvägar.

– En annan aspekt, som ibland glöms bort i vårt nutida sekulära samhälle, är att ritualerna och den religiösa utövningen troligen varit tätt knuten till den vardagliga verksamheten. Kanske uppfattade man t.o.m. vissa ritualer som rent praktiska åtgärder. I Gamla Uppsala påträffade vi exempelvis djur som var nedgrävda som hela individer på olika ställen på boplatsen. Då dessa djur inte tjänat som föda kan man  fråga sig om det är djuroffer det handlar om. Kanske som ett sätt att blidka högre makter. Uppenbarligen har man i perioder haft ett överskott av djur eller kostat på sig att lägga ner djur som man avvarat för just detta ändamål.

Berätta först lite kort om dig själv och din relation till SAU. Hur föddes ditt intresse för arkeologi och osteologi?

– Jag är anställd som osteolog och arkeolog hos SAU. SAU:s profil är att osteologerna också ska vara arkeologer. Att man ska ha kännedom och kunskap om hur man undersöker en fornlämning, för att på bästa sätt kunna hantera och ställa rätt frågor om benmaterialet. Jag var färdigutbildad 1998. Först läste jag arkeologi för det var det som jag tyckte var intressant. Sedan fanns den fantastisk professor i osteologi som heter Ebba During, som bl.a. undersökte skelett från Vasaskeppet. Hon var en väldigt entusiasmerande person och osteolog som kom och föreläste för oss. Jag kände direkt,  henne vill jag studera för!

– När jag sedan var ute på min första grävning på Gotland så var det välbevarat benmaterial överallt. Jag kände en frustration över att gräva upp någonting utan att ha förståelse för vad det var. Min ambition från början var inte att bli osteolog. Jag ville snarare ha den kunskapen med mig i arkeologin för att ha ett extra ben att stå på, få en bättre förståelse för materialet osv. Det är ofta så som arkeolog att man nischar sig: man blir jättebra på flinta, keramik, textil, smyckeshantverk mm.

– Ganska snart lyckades jag skaffa mig ett stort analysjobb, sedan varvade jag arkeologi och osteologi fram och tillbaka. Det är en väldigt jobbig bransch om man vill ha en fast anställning så man måste sysselsätta sig med någonting annat vid sidan av. Jag själv jobbade som projektanställd arkeolog och osteolog i 16 år. Under den perioden hann jag få barn, starta en webbshop och lite andra saker.

– Emma Sjöling, en av SAU:s osteloger, behövde någon till det stora Ostkustbaneprojektet som både kunde gräva och göra analyser av kremeringar. Emma och jag kände varandra lite sedan tidigare i och med att vi båda under en period var engagerade i Osteologiska Föreningen, (en synnerligen liten förening eftersom vi är så få osteologer i Sverige). Vi sprang flera år senare på varandra på ett kafé och hon fick veta att jag inte hade en fast tjänst än. Så det ena ledde till det andra. Jag gjorde ett inhopp på SAU 2011 och började på allvar 2012.

I vilka sammanhang efterfrågas osteologens kompetens?

– I princip alltid när ben påträffas! I arkeologens arbete ingår det inte att identifiera ben. Osteologin i sig är en egen profession som fungerar som en parallell vetenskap som också tangerar naturvetenskapen. Arkeologin är mer inriktad på humaniora medan osteologin, om man ska hårdra det, är både och. Det är ren biologi att identifiera arterna och vilka delar vi har påträffat, men samtidigt måste vi också förstå hur benen har hanterats kulturellt.

– När det gäller gravar är det extra tydligt, för då tillkommer ju alltid den rituella aspekten, att man har hanterat benen på olika sätt av olika skäl. Då krävs det att det är någon som vet vad som saknas av den gravlagda individen, vilka bendelar som borde finnas i graven om allt lämnats orört, eller vad som händer med en förmultnande kropp som inte är kremerad. Så att man inte antar att det skett saker som egentligen är en helt naturlig effekt av att benen legat ett antal tusen år under jord. Detta kallar vi tafonomi, det vill säga alla processer som sker efter att något lämnats på en plats. Dels det som naturen, växterna och djuren gör kontra människan.

Kan man säga att ni utreder förhistoriska händelseförlopp?

– Ja, absolut! Så kan man beskriva det. Det gör ju egentligen arkeologerna också, men det blir nog ännu tydligare i vårt fall. Vi kan undersöka  de spår som människorna lämnat efter sig och försöka rekonstruera ett händelseförlopp. Mycket handlar om att försöka förstå vad som försiggått på en plats och sedan försöka tolka varför man gjort just så. Man kan t.ex. konstatera att det eldats på ett ställe, men kanske inte alltid varför. Hittar vi människoben på eldningsplatsen kan man tänka sig att det rör sig om ett kremeringsbål eller en grav. Men varför kremerar man? Det kan jag inte se på benen, men genom att styrka ett mönster i hanteringen av benen som återkommer kan man börja närma sig ett svar. Vilka saker verkar vara individuella? Vilka företeelser är sådant som återfinns på flera platser? Vad är typiskt för en viss tidsperiod? Hur förhåller sig benfynden till gravens utseende? Det finns många parametrar att ta hänsyn till för att kunna göra en välgrundad tolkning.

– Det är ju ett slags detektivarbete, utan att man någonsin få komma vidare till en rättegång och få svar på varför saker och ting har hänt. Vilket självklart kan vara frustrerande ibland. Men vi kommer troligen ganska nära hur och när. Att som människa studera andra människor från en annan tid har sina för- och nackdelar. Man vet vad det innebär att vara människa och många delar av detta är nog ganska tidlöst. Men man får vara på sin vakt så man inte omedvetet färgas av sin egen tid och värld när man tolkar kvarlevorna av historien.

Osteologisk analys 870_313

SAU utför osteologiska analyser och rapporter. Hur utförs dessa och i vilket syfte används de?

– Så fort utgrävningen är avslutad så tar vi med oss alla benen in för analys. Då finns det vissa grundläggande aspekter som alltid undersöks. Vilka arter finns på platsen? Hur mycket ben eller hur många individer av varje art har påträffats? Vi försöker också bedöma ålder och kön i möjligaste mån. Då får man en bild av sammanhanget på t.ex. boplatsen. Om vi främst hittar ben från kor som är över fem år så har man antagligen haft dessa för att mjölka. Då kan vi fundera på om gården varit specialiserad och i sådana fall, hur byggnader och andra lämningar på en sådan gård varit organiserade. Eller om det råkar vara en grav så undersöker vi hur många individer som vilar i graven, vilka arter som finns, åldern på individerna och om möjligt, även kön. Detta är sådana grunduppgifter som man behöver för att kunna diskutera fynd i graven och bättre förstå vem som ligger blev begravd? De osteologiska analyserna kompletterar den arkeologiska bilden.

– När man kremerar en människa så blir det mellan 1,5 kilo till 3 kilo ben kvar, i ganska stora bitar. När vi undersöker en grav så kan det vara kanske 200 gram kvar. Brända ben förmultnar exempelvis inte på samma sätt som obrända ben. Så de saknade benen kan inte förklaras med att de ruttnat bort. Någonstans har man alltså gjort av de här benen. Förmodligen har dåtidens människor gjort ett urval på något sätt och placerat de övriga benen någon annanstans. Var och varför det ser ut på det här sättet ibland hör till de frågor som vi inte har kunnat besvara än. Kanske ligger benen i en annan grav eller så är de deponerade någon annan stans? Möjligen ligger en del av benen i en grav på den gård som man föddes på? Då är det intressant att utreda vilka kroppsdelar som man väljer ut för olika platser och sammanhang.

– Hittar vi exempel klor men inga andra ben från en björn i en grav så är det sannolikt att en björnfäll följt med vid kremeringen och kanske varit virad kring den döde. Finner vi delar av ren på en handelsplats i Skåne så kan vi fundera på om det rör sig om handel för det har inte funnits renar så långt ner geografiskt. På det här sättet och flera andra bidrar osteologin till att förtydliga och förbättra förståelsen av arkeologiska lämningar.

Fick du mersmak av Sofias intressanta utläggningar om osteologi? Håll tillgodo, inom kort publicerar vi del två av intervjun!