Benen berättar
Ett av de vanligast förekommande fyndmaterialen, både på förhistoriska och historiska bosättningar och begravningsplatser, är ben – från djur och människa. Men vad kan benen berätta om människornas liv?
Stenålder
Vi kan börja med att titta på de äldsta spåren av mänskliga aktiviteter – funna på platser som daterats till äldre stenålder. Utifrån benmaterialen på dessa lokaler, som innehåller arter som säl, älg, fisk, fågel och mindre landlevande pälsdjursarter, får vi en bild av stenåldersmänniskans faunaekonomi och dessutom indikationer på vilket klimat som rått och hur omgivande natur sett ut vid denna tid. Sammansättningen av arter kan även berätta under vilka årstider människorna uppehållit sig här – om bosättningen varit permanent eller säsongsbunden. Till exempel kan ett benmaterial som innehåller unga individer av vissa djurarter tyda på en säsongsmässig bosättning till sommar, eftersom de flesta arter föder sina ungar under sommaren
Sälskelett. Bildbearbetning: Markus Andersson.
Väsentliga osteologiska forskningsområden inom tidsperioden stenålder är bland annat att vidareutveckla metodiken för säsongsbedömningar av lokaler, att undersöka rituella skillnader mellan trattbägar- och gropkeramisk kultur och tamboskapens betydelse för faunaekonomin.
Fiskkotor hittas ofta på lokaler från både sten- och bronsålder. Foto: Ylva Bäckström.
Bronsålder
Under nästa tidsperiod – bronsåldern – finner man att tamboskapens andel på boplatserna ökar jämfört med de vilda djuren, vilket beror på att boskapsskötseln har fått allt större betydelse och att boplatserna blivit mer permanenta i sin struktur. De tamdjursarter som påträffas är framför allt nötboskap, får/get, svin och häst. Benmaterialet på boplatserna består för det mesta av olika typer av avfall: slaktavfall, matavfall och konsumtionsavfall. Detta speglar djurens direkta betydelse för människans överlevnad. Men djurkroppens olika delar har även använts som råmaterial för tillverkning av redskap, kläder, smycken, byggnader, tråd och medicin. Att djuren även har haft en funktion i rituella sammanhang kan illustreras med de hela eller delar av djurkroppar som påträffas tillsammans med skelettresterna av människa i gravarna och som offer i t ex hus. Att djuroffer alltmer börjar förekomma i det arkeologiska källmaterialet (husen) från och med denna tidsperiod har kopplats samman med att man vid denna period börjar stalla tamboskapen.
Skridsko/islägg, tillverkad av ett mellanfotsben av ko. Foto: Ylva Bäckström.
Från bronsålder och senare har gravar/rituella områden undersökts. Generellt kan man säga att benmaterialet i gravarna speglar, förutom gravritual och förändringar i ritualen, även människans levnadsvillkor under olika tider. Vid analysen av benmaterialet från gravarna ligger fokus på bestämning av kön och ålder på den eller de gravlagda individerna. Bedömning av ålder på de begravda ligger till grund för beräkningar av medellivslängd och barnadödlighet. En analys av skador (t ex huggskador), sjukliga förändringar, och tecken på undernäring på skeletten kan ge en bild av befolkningens hälsostatus. Likaså kan kroppslängden utgöra ett mått på hälsotillståndet, då undernäring och andra umbäranden kan märkas i att kroppslängden minskar.
Skalltak från ett barn med benförändringar som skulle kunna kopplas samman med hjärnhinneinflammation. Foto: Markus Andersson.
Viktiga områden som vi vill fortsätta att fördjupa oss i rör den rituella hantering av kroppen, framför allt beträffande kremerade kroppar. Vid undersökningar av brand- och skelettgravar är det av stor betydelse att en osteolog är delaktig redan i fältarbetsskedet.
Björnklor/björnfalanger hittas i gravar från i stort sett hela järnåldern. I Mälarlandskapen är de vanligt förekommande i brandgravar från folkvandringstid. Foto: Markus Andersson.
Brända ben. Foto: Markus Andersson.
Järnålder och historisk tid
Under järnåldern förekommer både en ”mer ordinär” typ av boplats med enbart tamdjursarter som nöt, svin, får/get och häst, och en ”mer välbärgad” typ av boplats. På de sistnämnda finns till skillnad från de mer ordinära lokalerna en mängd vilda däggdjursarter, fisk och fågel. Den osteologiska analysen försöker, förutom att ge en bild av hur boplatsens faunaekonomi varit sammansatt, tydliggöra, bl a utifrån slaktåldersfördelningen, de olika djurarternas huvudsakliga nyttjande. Har nötboskapen, fåren och getterna primärt hållits för mjölk-, kött- eller skinnproduktion? Slaktåldersfördelningen kan även ge indikationer på om en boplats haft det bättre ekonomiskt ställt än andra. Om boplatsen har haft ett överskott, så har fler spädgrisar, dilamm osv kunnat slaktas. Handel kan även speglas i ett benmaterial genom inslag av arter som befinner sig utanför sin naturliga utbredning, t ex fynd av renhorn, och genom över- respektive underrepresentation av vissa benslag.
I den osteologiska analysen infogas ibland även en beräkning av köttvikt, som sedan, tillsammans med andra födoämnen, kan ligga till grund för beräkningar på hur stor befolkning som kunnat försörjas. Om benmaterialet är välbevarat och innehåller fullständiga ben, kan även mätningar för att beräkna mankhöjder på de olika arterna, utföras. Dessa mätningar speglar djurbeståndets hälsotillstånd och genetik. En analys av den rumsliga spridningen av bland annat olika benslag på en boplats kan berätta om hur boplatsen varit organiserad – till exempel var slaktplatserna varit lokaliserade.
Vi är framför allt intresserade av att utveckla tolkningen av boplatsmaterial genom rumslig analys via GIS. Några specialområden är avfallshantering, specialisering inom boskapsskötseln och landskapsutnyttjande.
Vi strävar efter att ha ett rumsligt, kontextuellt och tafonomiskt perspektiv i samtliga analyser oavsett tidsperiod eller material.
Ett av de vanligast förekommande fyndmaterialen, både på förhistoriska och historiska bosättningar och begravningsplatser, är ben – från djur och människa. Men vad kan benen berätta om människornas liv?
Stenålder
Vi kan börja med att titta på de äldsta spåren av mänskliga aktiviteter – funna på platser som daterats till äldre stenålder. Utifrån benmaterialen på dessa lokaler, som innehåller arter som säl, älg, fisk, fågel och mindre landlevande pälsdjursarter, får vi en bild av stenåldersmänniskans faunaekonomi och dessutom indikationer på vilket klimat som rått och hur omgivande natur sett ut vid denna tid. Sammansättningen av arter kan även berätta under vilka årstider människorna uppehållit sig här – om bosättningen varit permanent eller säsongsbunden. Till exempel kan ett benmaterial som innehåller unga individer av vissa djurarter tyda på en säsongsmässig bosättning till sommar, eftersom de flesta arter föder sina ungar under sommaren
Sälskelett. Bildbearbetning: Markus Andersson.
Väsentliga osteologiska forskningsområden inom tidsperioden stenålder är bland annat att vidareutveckla metodiken för säsongsbedömningar av lokaler, att undersöka rituella skillnader mellan trattbägar- och gropkeramisk kultur och tamboskapens betydelse för faunaekonomin.
Fiskkotor hittas ofta på lokaler från både sten- och bronsålder. Foto: Ylva Bäckström.
Bronsålder
Under nästa tidsperiod – bronsåldern – finner man att tamboskapens andel på boplatserna ökar jämfört med de vilda djuren, vilket beror på att boskapsskötseln har fått allt större betydelse och att boplatserna blivit mer permanenta i sin struktur. De tamdjursarter som påträffas är framför allt nötboskap, får/get, svin och häst. Benmaterialet på boplatserna består för det mesta av olika typer av avfall: slaktavfall, matavfall och konsumtionsavfall. Detta speglar djurens direkta betydelse för människans överlevnad. Men djurkroppens olika delar har även använts som råmaterial för tillverkning av redskap, kläder, smycken, byggnader, tråd och medicin. Att djuren även har haft en funktion i rituella sammanhang kan illustreras med de hela eller delar av djurkroppar som påträffas tillsammans med skelettresterna av människa i gravarna och som offer i t ex hus. Att djuroffer alltmer börjar förekomma i det arkeologiska källmaterialet (husen) från och med denna tidsperiod har kopplats samman med att man vid denna period börjar stalla tamboskapen.
Skridsko/islägg, tillverkad av ett mellanfotsben av ko. Foto: Ylva Bäckström.
Från bronsålder och senare har gravar/rituella områden undersökts. Generellt kan man säga att benmaterialet i gravarna speglar, förutom gravritual och förändringar i ritualen, även människans levnadsvillkor under olika tider. Vid analysen av benmaterialet från gravarna ligger fokus på bestämning av kön och ålder på den eller de gravlagda individerna. Bedömning av ålder på de begravda ligger till grund för beräkningar av medellivslängd och barnadödlighet. En analys av skador (t ex huggskador), sjukliga förändringar, och tecken på undernäring på skeletten kan ge en bild av befolkningens hälsostatus. Likaså kan kroppslängden utgöra ett mått på hälsotillståndet, då undernäring och andra umbäranden kan märkas i att kroppslängden minskar.
Skalltak från ett barn med benförändringar som skulle kunna kopplas samman med hjärnhinneinflammation. Foto: Markus Andersson.
Viktiga områden som vi vill fortsätta att fördjupa oss i rör den rituella hantering av kroppen, framför allt beträffande kremerade kroppar. Vid undersökningar av brand- och skelettgravar är det av stor betydelse att en osteolog är delaktig redan i fältarbetsskedet.
Björnklor/björnfalanger hittas i gravar från i stort sett hela järnåldern. I Mälarlandskapen är de vanligt förekommande i brandgravar från folkvandringstid. Foto: Markus Andersson.
Brända ben. Foto: Markus Andersson.
Järnålder och historisk tid
Under järnåldern förekommer både en ”mer ordinär” typ av boplats med enbart tamdjursarter som nöt, svin, får/get och häst, och en ”mer välbärgad” typ av boplats. På de sistnämnda finns till skillnad från de mer ordinära lokalerna en mängd vilda däggdjursarter, fisk och fågel. Den osteologiska analysen försöker, förutom att ge en bild av hur boplatsens faunaekonomi varit sammansatt, tydliggöra, bl a utifrån slaktåldersfördelningen, de olika djurarternas huvudsakliga nyttjande. Har nötboskapen, fåren och getterna primärt hållits för mjölk-, kött- eller skinnproduktion? Slaktåldersfördelningen kan även ge indikationer på om en boplats haft det bättre ekonomiskt ställt än andra. Om boplatsen har haft ett överskott, så har fler spädgrisar, dilamm osv kunnat slaktas. Handel kan även speglas i ett benmaterial genom inslag av arter som befinner sig utanför sin naturliga utbredning, t ex fynd av renhorn, och genom över- respektive underrepresentation av vissa benslag.
I den osteologiska analysen infogas ibland även en beräkning av köttvikt, som sedan, tillsammans med andra födoämnen, kan ligga till grund för beräkningar på hur stor befolkning som kunnat försörjas. Om benmaterialet är välbevarat och innehåller fullständiga ben, kan även mätningar för att beräkna mankhöjder på de olika arterna, utföras. Dessa mätningar speglar djurbeståndets hälsotillstånd och genetik. En analys av den rumsliga spridningen av bland annat olika benslag på en boplats kan berätta om hur boplatsen varit organiserad – till exempel var slaktplatserna varit lokaliserade.
Vi är framför allt intresserade av att utveckla tolkningen av boplatsmaterial genom rumslig analys via GIS. Några specialområden är avfallshantering, specialisering inom boskapsskötseln och landskapsutnyttjande.
Vi strävar efter att ha ett rumsligt, kontextuellt och tafonomiskt perspektiv i samtliga analyser oavsett tidsperiod eller material.
