|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Forntida kammar
I järnåldersgravar hittas inte sällan kammar tillverkade av ben eller horn. Även på boplatser och i vissa typer av offerfynd förekommer det kammar. Att döma av detta har kammen varit en viktig del av järnåldersmänniskans vardag och tydligen så viktig att den alltid skulle följa henne eller honom, även efter döden.
Kammar förekommer redan under bronsåldern men det är strax efter Kristi födelse som de blir direkt vanliga och under stora delar av järnåldern blir de en i det närmaste obligatorisk del i gravarna. Oavsett om dessa är brandgravar eller jordfästelsegravar.
De äldsta järnålderskammarna är skurna i ett stycke och är förhållandevis små med en tydligt, böjd överdel och sedan själva tandraden. Uppenbarligen har det redan under det här skedet funnits en viss centraliserad tillverkning av kammar och vissa av de tidiga kammar som bevarats till våra dagar är verkliga mästerverk som vittnar om stor hantverksskicklighet. Andra säger raka motsatsen: ovana hantverkare som inte alls behärskar tekniken och kunskapen att tillverka ett så komplicerat föremål som trots sin enkelhet en kam är.
Kammarna utvecklas över tiden och de sammansatta kammarna blir med tiden den helt förhärskade typen. De består av flera olika delar som nitas samman av nitar av brons eller järn. De äldsta sammansatta kammarna är tvådelade men snart utvecklas det som med tiden blir helt dominerande, kammen med tre skikt. På dessa kammar tillverkas tandskenorna separat och ofta i mindre sektioner. De sammanfogas sedan med hjälp av två långa skenor som täcker den övre delen och lämnar tänderna fria. Till vissa kammar tillverkades ibland kamfodral som skyddade tänderna. De var ofta utformade enligt samma grundprincip som själva kammen.
Kammarna kunde bäras hängande från bältet och detta sätt att bära dem har bland annat kunnat påvisas i de danska s k krigsbytesofferfynden där soldatutrustning hittats offrade i det som idag är mossar. Där har bevaringsförhållande varit så goda, att till och med soldaterna bälten bevarats. Och från dessa har ibland alltså kammarna hängt.
I gravarna hittas ibland kammarna på ett likartat sätt men det förekommer också att kammen ligger bakom den dödes huvud. Då kan läget antyda, att kammen burits som en del i en håruppsättning.
Eftersom kammarna uppenbarligen varit så utsatta för modets växlingar är de ofta till mycket stor hjälp vid dateringen av till exempel gravar. De olika kamtyperna har ibland bara varit använda under en eller kanske två generationer och de är därför lämpliga som dateringsredskap. Att de tycks ha varit mycket personliga, och knutna till en individ gör dem ännu lämpligare för dateringar.
Kammar har tillverkats av ben eller horn och på vissa platser, t ex i Birka i Mälaren eller Uppåkra i Skåne, har man hittat stora mängder avfall från kamtillverkning. Det visar att man redan tidigt hade något som nästan skulle kunna kallas industriell tillverkning eller i alla fall massproduktion av kammar och att dessa av allt att döma tillverkades på dessa platser för avsalu.
Varför var då kammar så viktiga? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Men uppenbarligen har håret varit otroligt viktigt i järnåldersamhället. Med hjälp av det har man kunnat visa vem man var och det är möjligt att håret också haft en symbolisk dimension som vi kan ha svårt att förstå. Tittar man på människoframställningar från järnåldern, t ex på bronsfigurer från romersk järnålder, på guldamuletter (s k brakteater) från folkvandringstiden, på de s k guldgubbarna från vendeltid eller på vikingatida figurframställningar ser man hur håret framhålls och betonas. I en i övrigt schematisk framställning kan håret ges mycket stort detaljrikedom. Detta måste innebära att håret var betydelsefullt. Vi vet också från en arabisk diplomat, att de vikingar han träffade i det som idag är Ryssland var mycket måna om sitt hår och skägg som de ofta och noggrant kammade och skötte. I övrigt (säger i alla falla diplomaten) var de de snuskigaste skapelserna i vår Herres hage.
Ett obetydligt föremål som en kam är alltså en viktig källa till vår förståelse av järnålderns samhälle. Med hjälp av dem kan vi inte bara få en uppfattning om vilken arkeologisk period vi undersöker. De kan dessutom ge oss en vink om hantverksskicklighet, låta oss skymta den bakomliggande forntida ideologien och mentaliteten. De är dessutom en förbindelselänk mellan oss och dem eftersom vi själva ofta kammar oss och ser vår kam som något mycket personligt. Precis som de en gång gjorde.
I järnåldersgravar hittas inte sällan kammar tillverkade av ben eller horn. Även på boplatser och i vissa typer av offerfynd förekommer det kammar. Att döma av detta har kammen varit en viktig del av järnåldersmänniskans vardag och tydligen så viktig att den alltid skulle följa henne eller honom, även efter döden.
Kammar förekommer redan under bronsåldern men det är strax efter Kristi födelse som de blir direkt vanliga och under stora delar av järnåldern blir de en i det närmaste obligatorisk del i gravarna. Oavsett om dessa är brandgravar eller jordfästelsegravar.
De äldsta järnålderskammarna är skurna i ett stycke och är förhållandevis små med en tydligt, böjd överdel och sedan själva tandraden. Uppenbarligen har det redan under det här skedet funnits en viss centraliserad tillverkning av kammar och vissa av de tidiga kammar som bevarats till våra dagar är verkliga mästerverk som vittnar om stor hantverksskicklighet. Andra säger raka motsatsen: ovana hantverkare som inte alls behärskar tekniken och kunskapen att tillverka ett så komplicerat föremål som trots sin enkelhet en kam är.
Kammarna utvecklas över tiden och de sammansatta kammarna blir med tiden den helt förhärskade typen. De består av flera olika delar som nitas samman av nitar av brons eller järn. De äldsta sammansatta kammarna är tvådelade men snart utvecklas det som med tiden blir helt dominerande, kammen med tre skikt. På dessa kammar tillverkas tandskenorna separat och ofta i mindre sektioner. De sammanfogas sedan med hjälp av två långa skenor som täcker den övre delen och lämnar tänderna fria. Till vissa kammar tillverkades ibland kamfodral som skyddade tänderna. De var ofta utformade enligt samma grundprincip som själva kammen.
Kammarna kunde bäras hängande från bältet och detta sätt att bära dem har bland annat kunnat påvisas i de danska s k krigsbytesofferfynden där soldatutrustning hittats offrade i det som idag är mossar. Där har bevaringsförhållande varit så goda, att till och med soldaterna bälten bevarats. Och från dessa har ibland alltså kammarna hängt.
I gravarna hittas ibland kammarna på ett likartat sätt men det förekommer också att kammen ligger bakom den dödes huvud. Då kan läget antyda, att kammen burits som en del i en håruppsättning.
Eftersom kammarna uppenbarligen varit så utsatta för modets växlingar är de ofta till mycket stor hjälp vid dateringen av till exempel gravar. De olika kamtyperna har ibland bara varit använda under en eller kanske två generationer och de är därför lämpliga som dateringsredskap. Att de tycks ha varit mycket personliga, och knutna till en individ gör dem ännu lämpligare för dateringar.
Kammar har tillverkats av ben eller horn och på vissa platser, t ex i Birka i Mälaren eller Uppåkra i Skåne, har man hittat stora mängder avfall från kamtillverkning. Det visar att man redan tidigt hade något som nästan skulle kunna kallas industriell tillverkning eller i alla fall massproduktion av kammar och att dessa av allt att döma tillverkades på dessa platser för avsalu.
Varför var då kammar så viktiga? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Men uppenbarligen har håret varit otroligt viktigt i järnåldersamhället. Med hjälp av det har man kunnat visa vem man var och det är möjligt att håret också haft en symbolisk dimension som vi kan ha svårt att förstå. Tittar man på människoframställningar från järnåldern, t ex på bronsfigurer från romersk järnålder, på guldamuletter (s k brakteater) från folkvandringstiden, på de s k guldgubbarna från vendeltid eller på vikingatida figurframställningar ser man hur håret framhålls och betonas. I en i övrigt schematisk framställning kan håret ges mycket stort detaljrikedom. Detta måste innebära att håret var betydelsefullt. Vi vet också från en arabisk diplomat, att de vikingar han träffade i det som idag är Ryssland var mycket måna om sitt hår och skägg som de ofta och noggrant kammade och skötte. I övrigt (säger i alla falla diplomaten) var de de snuskigaste skapelserna i vår Herres hage.
Ett obetydligt föremål som en kam är alltså en viktig källa till vår förståelse av järnålderns samhälle. Med hjälp av dem kan vi inte bara få en uppfattning om vilken arkeologisk period vi undersöker. De kan dessutom ge oss en vink om hantverksskicklighet, låta oss skymta den bakomliggande forntida ideologien och mentaliteten. De är dessutom en förbindelselänk mellan oss och dem eftersom vi själva ofta kammar oss och ser vår kam som något mycket personligt. Precis som de en gång gjorde.
