SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Mjölkkor från Tortuna

Kommer ni ihåg Klockarvretarna i Tortuna? Undersökningen som SAU gjorde 2015 och där vi hittade tidigkristna begravningar, ett tjugotal amulettringar och många andra spännande fynd bara några hundra meter från Tortuna kyrka? Nu är rapporten snart klar.

Tro och kult präglar mycket av det arkeologiska materialet från platsen. Men det var också en vanlig gård under en del av järnåldern, från ca 300 till 600. Hur levde människorna och vad livnärde de sig på? Analysen av de djurben som också samlades in ger information om hur man hanterat sin boskap.

Under Tortuna-undersökningen tillvaratogs ett 10-tal underkäkar från nötkreatur. Tandslitagemässigt hamnar dessa i två avgränsade åldersgrupper. Den yngre gruppen har nyligen börjat nöta på sin andra kindtand, M2, vilken bryter fram vid ca 15-18 månaders ålder, och kommer i slitage något efter detta. Slakttillfället för dessa djur bör därmed vara vid ca 1,5 års ålder, dvs på hösten under andra levnadsåret. Den äldre gruppen har ett betydligt djupare slitage, och dessa individer är i 6-12 års ålder. Rent ekonomiskt sett brukar man säga att ett nötkreatur når sin fulla slaktvikt vid ca 2,5 års ålder. Djur som är äldre än så fyller alltså någon annan funktion, och kan vara mjölk- eller arbetsdjur. Arbetsdjuren är främst av hankön och uppvisar ofta belastningsskador kring tålederna. Inget sådant har setts i materialet. Sannolikt representerar slaktåldrarna i Tortuna en besättning där man låtit tjurkalvarna växa till sig i 1,5 år, varefter de slaktats som köttdjur, medan korna hållits som mjölkdjur ända upp till ca 10 års ålder.

De insamlade käkarna visade sig alltså innehålla mer information när de analyserades och tolkades som grupp.

Två underkäkar från kor. Den övre är från en kalv i ca 4-5 månaders ålder som bara har mjölktänder framme. Den första permanenta kindtanden (M1) är på väg upp genom hålet till vänster om de andra tänderna. Den undre underkäken är från en ko i ca 4 års ålder med slitna permanenta tänder.

Här kommer en förklaring till hur vi osteologer bedömer benen för er som är specialintresserade:

Metoder för åldersbedöning

Åldersbedömning av boskapsdjur görs enligt två huvudmetoder; epifysfusionering och tandslitage. Termen ”epifysfusionering” kommer från att benens ledändor, epifyser, växer samman med benskaftet när just det benet vuxit färdigt. Benet och ledändan fusionerar. Benets längdtillväxt sker i mellanzonen mellan skaftet och ledändan, och dessa hålls samman av brosk. I arkeologiska material har då unga djur helt lösa ledändar då brosket brutits ner. Olika delar av kroppen är färdigvuxna vid olika åldrar, och sammansättningen av öppna och slutna tillväxtzoner ger då en åldersbestämning.

Vid åldersbedömning med hjälp av tänder ser man både på tandframbrott och tandslitage. Alla däggdjur har liksom människan två uppsättningar tänder; mjölktänder och permanenta tänder, där visdomstanden M3 är den sista som bryter fram.

När djuret betar, tuggar och idisslar nöts tänderna ner, och beroende på hur djupt ner i tanden man kommit kan olika mönster mellan emalj och dentin ses i tuggytan. En enkel och snabb metod att registrera tandslitage går ut på att man jämför tandens emaljmönster med ett poängsatt schema, och till slut räknar ihop kindtändernas slitagepoäng till ett totalvärde. Detta värde kan sedan omsättas till åldersgrupper. Metoden fungerar bäst på yngre djur då tuggytans utseende förändras snabbast högst uppe i tanden. När man väl kommit ner en bit är mönstret oförändrat under en lång tid. Andra faktorer såsom jordmån med lösa abrasiva partiklar kan också till viss del påverka takten på slitaget. Ju äldre individen är desto större osäkerhetsspann måste man räkna med. Därför är också de åldersspann man anger för äldre individer betydligt större än för yngre individer.

För att se åldersfördelning med hjälp av epifysfusionering krävs en större mängd ben från olika kroppsdelar medan tandslitagemetoden endast kräver att man har underkäkarna och tänderna.

Den irländska dexterkon är lik järnålderns ko när det gäller storlek. Rasen mäter ca en meter över manken. Bild från Wikimedia Commons

Text av Rudulf Gustavsson.