SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Metalldetektorkartering och förståelse: gravfältet Alunda 88:1

Arkeologen med metalldetektor är för många sinnebilden av de som söker efter det som är fornt och övergivet. Metalldetektorkartering ses dock inte alltid med blida ögon inom branschen och tyvärr missbrukas metallsökare emellanåt av plundrare och andra med mindre ärliga avsikter. Det har lett till att otillåten metalldetektorkartering och plundring kan ge fängelse.

Allt fler ser dock fördelarna med metoden. Bland arkeologer och på de myndigheter som styr över vår vardag har en attitydförändring börjat märkas. Om metalldetektorkarteringen genomförs på ett metodiskt sätt bidrar den till att snabbt ge en bra bild av ett område, då man kan se vilka ytor som är störda, tomma eller fyndförande. På så vis är metalldetekorkartering ett av få befintliga hjälpmedel som ger oss en inblick i vad som finns under markytan utan att vi gräver.

På SAU har vi, efter länsstyrelsens godkännande, tillämpat metalldetektorkartering mer eller mindre konsekvent sedan början av 2000-talet, både vid utredningar, förundersökningar och på de avslutande undersökningarna. Till ett av de senare exemplen hör grävningen av gravfältet vid Kelthögen i Alunda, som skedde under våren och sommaren 2016. Metalldetektorkarteringen var en av undersökningens metodiska grundstenar och den har på flera sätt bidragit till tolkningen av platsen. Eftersom större delen av gravfältet var nedskräpat med sentida sopor skrapades det översta torvlagret bort innan ytan noggrant metalldetektorkarterades. Den första sökningen är alltid den mest tidskrävande, just för att det ofta är mycket skräp som kapsyler och annat på den översta nivån.

Redan vid den inledande metalldetektorkarteringen hittade dock vår expert Fredrik Thölin en böjd pilspets från 900-talet, som var nedstucken i en grav från 600- eller 700-talet. Pilspetsen var förmodligen en vikingatida hälsning till förfäderna och vittnar om minne och hågkomst. Men även genom frånvaron av föremål finns information att hämta. Över gravfältet vid Kelthögen låg ett kraftigt lager jord som suddade ut gravarnas konturer. Utifrån avsaknaden av både förhistoriska och sentida föremål i jordlagret har vi anledning att anta att jorden lades över gravarna för länge sedan för att stänga gravplatsen. Kanske skedde detta när de gamla gudarna ersattes med en ny i samband med kristendomens införande? Analyser pågår, men de yngsta gravarna på gravfältet är så vitt vi vet från 900-talet. Det fyndtomma jordlagret markerade sannolikt ett slut på det hedniska gravskicket och gjorde att den lilla bergshöjden för den oinvigde såg ut som vilken liten backe som helst.