|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Glas att dricka ur – glas att skryta med
Vackra och exotiska saker är något som lockar många. Och som har lockat många genom årtusendena. Ett exempel på detta är glas. Idag är det inte utan en viss stolthet som man säger att ”det är ett glas från Orrefors” när man håller ett av sina favoritglas i handen. Eller att man kanske gärna framhåller att glaset man dricker ur är arvegods och har en hel del år på nacken.
Glaskärl att dricka har varit populära i Norden i nästan tvåtusen år. För redan omkring hundra år efter vår tideräknings början kom de första glaskärlen hit. De hade färdats långt. Vissa av dem var tillverkade i det fjärran Egypten eller Syrien och på för oss okända vägar hade de letat sig norrut för att till slut läggas ner i gravar i Norden.
Tillverkningen hade fått ett rejält uppsving när man vid mitten av sista århundradet före vår tideräknings början hade lärt sig blåsa glas. Då blev det inte längre en otroligt tidskrävande process att tillverka glas och man fick även friare händer när det gällde själva formgivningen. Och kanske framför allt: man kunde tillverka tunt glas som var genomskinligt. Eller i det närmaste genomskinligt i alla fall! Det hade man inte kunnat tidigare.
När romarna lät sitt imperium växa österut fick de mycket mer än land på köpet. Konsten att tillverka glas var en sådan ”bonus”. Och romarna insåg möjligheterna som glasen besatte och inledde genast en närmast industriell tillverkning. I bland annat dagens Frankrike, Belgien och Tyskland anlades glashyttor som till att börja med bemannades med syriska glasblåsare men där snart den inhemska arbetskraften tog över. I trakten av dagens Köln, som av romarna kallades Colonia Agrippina, anlades bland annat hyttor som fick stor betydelse för Norden när det gällde försörjningen av glas.
Nordborna var så gott som uteslutande intresserade av att skaffa sig glaskärl som det gick att dricka ut. Detta var kanske inte så märkligt eftersom drickandet intog en mycket viktig plats i det fornnordiska samhället. Detta var kanske inte så märkligt eftersom drickandet intog en mycket viktig plats i det fornnordiska samhället. Det var inte bara en fråga om att dricka sig otörstig eller kanske bli
Glasdryckeshornet från Östra Varv i Östergötland är hittat i en krigargrav från omkring 200 e Kr. Hornet är tillverkat i trakten av dagens Köln i Tyskland. Foto Statens historiska museum, Stockholm.
berusad. Drickandet hade en mycket djupare, symbolisk innebörd som användes när man knöt kontakter sinsemellan eller skapade politiska allianser på det lokala eller det mer globala planet. Dryck och drickande var också betydelsefullt i ”vardagen” eftersom det visade på gästfrihet och att motta en gäst med ett dryckeskärl innebar att man accepterade honom som gäst i sitt hem och ställde honom eller henne under sitt beskydd. Inget ont skulle få vederfaras en gäst!
Det är kanske därför inte så märkligt att vi kan se, att nordborna allt från sin första bekantskap med glaskärl envist fortsatte att efterfråga dryckeskärl. Burkar för kosmetiska krämer eller oljor, flaskor för parfymer eller liknande intresserade dem inte alls. Istället var de helt fokuserade på dryckesglas eftersom detta var något som kunde användas i den inhemska dryckestraditionen och ge denna ökad prestige och en mer spektakulär inramning.
Bland de många glas som införts till Norden under järnåldern finns en del som sticker ut lite extra och som avviker från de andra. Ett dryckeshorn, tillverkat i en nordeuropeisk tradition men i ett främmande material (glas) i en romersk glashytta, som hittats i Östergötland är kanske ett av de lite märkligaste av all glas vi känner till. Men där finns också sådana som man uppskattat så mycket att man lagat dem när de gått sönder eller bevarat i familjens ägo under mycket lång tid.
Det finns ytterligare en intressant aspekt som kan vara värd att lyfta fram. Många av dem som under järnåldern begravdes med glaskärl var kvinnor. Det var kanske de som kontrollerade de dyrbara kärlen och såg till att de inte användes för flitigt! Vem vet?
Vackra och exotiska saker är något som lockar många. Och som har lockat många genom årtusendena. Ett exempel på detta är glas. Idag är det inte utan en viss stolthet som man säger att ”det är ett glas från Orrefors” när man håller ett av sina favoritglas i handen. Eller att man kanske gärna framhåller att glaset man dricker ur är arvegods och har en hel del år på nacken.
Glaskärl att dricka har varit populära i Norden i nästan tvåtusen år. För redan omkring hundra år efter vår tideräknings början kom de första glaskärlen hit. De hade färdats långt. Vissa av dem var tillverkade i det fjärran Egypten eller Syrien och på för oss okända vägar hade de letat sig norrut för att till slut läggas ner i gravar i Norden.
Tillverkningen hade fått ett rejält uppsving när man vid mitten av sista århundradet före vår tideräknings början hade lärt sig blåsa glas. Då blev det inte längre en otroligt tidskrävande process att tillverka glas och man fick även friare händer när det gällde själva formgivningen. Och kanske framför allt: man kunde tillverka tunt glas som var genomskinligt. Eller i det närmaste genomskinligt i alla fall! Det hade man inte kunnat tidigare.
När romarna lät sitt imperium växa österut fick de mycket mer än land på köpet. Konsten att tillverka glas var en sådan ”bonus”. Och romarna insåg möjligheterna som glasen besatte och inledde genast en närmast industriell tillverkning. I bland annat dagens Frankrike, Belgien och Tyskland anlades glashyttor som till att börja med bemannades med syriska glasblåsare men där snart den inhemska arbetskraften tog över. I trakten av dagens Köln, som av romarna kallades Colonia Agrippina, anlades bland annat hyttor som fick stor betydelse för Norden när det gällde försörjningen av glas.Nordborna var så gott som uteslutande intresserade av att skaffa sig glaskärl som det gick att dricka ut. Detta var kanske inte så märkligt eftersom drickandet intog en mycket viktig plats i det fornnordiska samhället. Detta var kanske inte så märkligt eftersom drickandet intog en mycket viktig plats i det fornnordiska samhället. Det var inte bara en fråga om att dricka sig otörstig eller kanske bli
Glasdryckeshornet från Östra Varv i Östergötland är hittat i en krigargrav från omkring 200 e Kr. Hornet är tillverkat i trakten av dagens Köln i Tyskland. Foto Statens historiska museum, Stockholm.
berusad. Drickandet hade en mycket djupare, symbolisk innebörd som användes när man knöt kontakter sinsemellan eller skapade politiska allianser på det lokala eller det mer globala planet. Dryck och drickande var också betydelsefullt i ”vardagen” eftersom det visade på gästfrihet och att motta en gäst med ett dryckeskärl innebar att man accepterade honom som gäst i sitt hem och ställde honom eller henne under sitt beskydd. Inget ont skulle få vederfaras en gäst!
Det är kanske därför inte så märkligt att vi kan se, att nordborna allt från sin första bekantskap med glaskärl envist fortsatte att efterfråga dryckeskärl. Burkar för kosmetiska krämer eller oljor, flaskor för parfymer eller liknande intresserade dem inte alls. Istället var de helt fokuserade på dryckesglas eftersom detta var något som kunde användas i den inhemska dryckestraditionen och ge denna ökad prestige och en mer spektakulär inramning.
Bland de många glas som införts till Norden under järnåldern finns en del som sticker ut lite extra och som avviker från de andra. Ett dryckeshorn, tillverkat i en nordeuropeisk tradition men i ett främmande material (glas) i en romersk glashytta, som hittats i Östergötland är kanske ett av de lite märkligaste av all glas vi känner till. Men där finns också sådana som man uppskattat så mycket att man lagat dem när de gått sönder eller bevarat i familjens ägo under mycket lång tid.
Det finns ytterligare en intressant aspekt som kan vara värd att lyfta fram. Många av dem som under järnåldern begravdes med glaskärl var kvinnor. Det var kanske de som kontrollerade de dyrbara kärlen och såg till att de inte användes för flitigt! Vem vet?
