Järnålder
För omkring 4 000 år sedan lärde man sig i dagens Turkiet att utvinna järn. Järnet är en metall som är mycket hårdare än brons och som kan göras mycket vassare. I Sverige började man tillverka järn av järnhaltig jord (s k rödjord) eller av myrmalm från sjöar och myrar. Det var för ungefär 2 500 år sedan eller lite tidigare.
Järnets stora fördel var, att det var lätt att få tag på. Nästan alla kunde själv tillverka och skaffa sig bättre redskap. Järnredskapen var mer effektiva än bronsredskapen. En plog eller ett årder av järn var därför mycket bättre att använda än ett av trä eller brons. Och ett järnsvärd blev inte lika lätt slött som ett av brons.
Järnåldern börjar omkring 400 före vår tideräknings början och slutar omkring 1050 e Kr. Man brukar dela in järnåldern i två huvudperioder: äldre och yngre järnålder. Det finns också en finare indelning i kortare perioder. Delarna kallas för förromersk järnålder, romersk järnålder, folkvandringstid, vendeltid och vikingatid.
Hus och boplatser
Husen under järnåldern var som under äldre perioder långhus med ett tak som bars upp av stolpar som stod inne i huset. Väggarna var flätade av kvistar och vidjor och bestrukna med lera. Det förekom att delar av huset inreddes så att boskapen kunde bo inne över vintern och husen var ofta indelade i olika rum. Värme fick man från stora eldstäder som brann i husets mitt. De gav också ljus och där lagade man mat och bakade bröd.
Det fanns också mindre hus som fungerade som till exempel förråd för hö eller annat. Och hus som var halvt nedgrävda i marken. I dem vävde man eller hade dem som verkstäder. De kallas grophus och hade ett enkelt tak som hölls uppe av två stolpar.
Kungar och stormän hade större hus än alla andra. De kallades hallar och där kunde man hålla stora gästabud och fester men också offra till gudarna. Hallarna kunde vara mycket stora och det finns en som var hela 83 m lång och 9 m bred.
Gravar
Under järnålderns fanns det många olika typer av gravar. De var i många fall så kallade brandgravar där man bränt den döde tillsammans med olika gravgåvor. Sådana gravar kunde ibland markeras av stenar som lagts i en cirkel, som en rektangel, som en fyrkant eller kanske formad som ett skepp. Sådana gravmarkeringar kallas för stensättningar. Det förekom också att gravar markerades av en stor, rest sten eller där man byggt upp en hög av jord. Detta var vanligt under senare delen av järnåldern och då finns de ibland jättestora högar som man kallar ”kungshögar”. Sådana hittar man till exempel i Gamla Uppsala. Ibland var gravarna inte alls markerade utan bara nedgrävd i marken
Gravarna är ofta samlade på stora gravfält som använts under lång tid. De kan ha hört till en särskild gård eller en by.
Från omkring Kristi födelse och framåt började man i vissa fall att begrava de döda obrända. Det fortsatte man med vid sidan av att bränna de döda tills vikingatidens slut. Då blev man kristna och alla begravdes obrända.
Krig och oro
Järnåldern har varit en krigisk tid. Männen fick inte sällan sina vapen med sig i graven. På så sätt vet vi att en krigare hade ett eller flera svärd, ibland ett spjut och en lans att kasta och stöta med, en sköld att skydda sig med och ibland en hjälm. Han kunde också ha pil och båge som han sköt med. Under vikingatiden blir också stridsyxan ett viktigt vapen.
Man skyddade sig på olika sätt vid krig. Ibland byggde man borgar långt in i skogen och på höga berg för att kunna dra sig tillbaka dit om det kom fiender. I borgen kunde man leva i skydd tillsammans med sin boskap och sina saker. Borgarna kallas fornborgar. De var byggda av sten och kunde ha pallisader av trä som ytterligare skydd. Man tror att många av vårt lands fornborgar byggdes under perioden 200 till 550 e Kr.
Husdjur
På en järnåldersgård hade man kor, får och getter, grisar och hästar. Hunden fanns också där så klart. Och den första katten kom hit omkring 100 e Kr, kanske från romarna men ytterst från Egypten. Från romarna lärde vi oss också att ha tamhöns och gäss.
Boskapen man hade var mindre än dagens. En järnålderko var till exempel mycket mindre än de kor vi ser runt oss idag. Deras mankhöjd var 110 cm mot 135 cm hos en ”modern” ko. Och grisarna hade spetsigare trynen och var hårigare än moderna grisar.
Handel
Under järnåldern blir handeln viktig. Man importerade många lyxföremål från andra områden. Från det romerska riket kom glas- och bronskärl men också silver och guld, kläder och tyger. I utbyte erbjöd man ljust människohår, bärnsten, slavar, bivax, ull, pälsar och skinn och annat som romarna tyckte var värdefullt.
Under vikingatiden (ca 750/800 – 1050 e Kr) handlade man med hela den då kända världen. Från Kina hämtades siden som färdats via Sidenvägen till det arabiska kalifatet i dagens Iran/Irak. Från det området fick man också silver och lyxföremål. Från olika delar av Europa kom andra saker: glasbägare, vackra smycken, vapen etc. Vikingarna var både handelsmän och krigare/plundrare. De reste bland annat till Amerika, Grönland, Island, de flesta länder i Europa, till Nordafrika och till den arabiska världen i öster.
Gudar och religion
Det var viktigt att hålla sig väl med gudarna. Därför offrade man olika saker till dem. Ofta gjorde man det i sjöar. Man kunde be om goda skördar och för det offrade man mat och redskap. Men man offrade också vapen och annat i sjöarna om man besegrat en fiende. Då var det mer ett tackoffer.
Det fanns vissa platser som betraktades som speciell heliga. Ofta var det lundar där det växte träd som var heliga. Där offrade man på olika sätt.
Från omkring 550 e Kr blir det vanligt att man offrade och tillbad gudarna inne i stormännens stora hallar. Där offrade man till exempel små guldbleck som man grävde ner nära de stolpar som höll upp taket.
När man offrade och utförde sina blot var det vanligt att man festade och åt speciell mat tillsammans. Bland annat var hästkött populärt vid sådana tillfällen och det verkar faktiskt som om man åt hästkött bara vid religiösa fester.
Man känner till många olika typer av gudar från järnåldern. De mest kända är asagudarna Oden och Tor. Om dem finns många berättelser bevarade och de lever kvar än idag genom att ge namn till våra veckodagar. Odens dag är onsdag och Tors dag är torsdag. Det fanns också en till grupp gudar. De kallas vanerna och fruktbarhetsgudarna Frej och Freja tillhör dem.
Vid slutet av vikingatiden övergår man till kristendomen. Då överges de gamla gudarna och man begraver sina döda enligt kristen sed i kistor av trä utan gravgåvor.
Kläder
Under järnåldern har modet växlat många gånger. Det vet vi från bevarade kläder, bilder som visar påklädda människor och genom gravarna.
En nyhet för järnåldern är långbyxorna. De äldsta bevarade är från ca 200 e Kr och de har hittats i norra Tyskland. De ser ungefär ut som ett par moderna strumpbyxor eftersom byxbenen är hopsydda med ”strumpdelen”. De är tillverkade av ullgarn. Längre fram i tiden, under vikingatiden, vet vi att männen kunde bära vida puffbyxor som var lindade längst ner. Det var ett arabiskt mode man tagit upp.
Kvinnorna hade långa klänningar som fästes ihop på axlarna av dräktspännen. Dessa kunde vara av många olika slag och de var ständigt utsatta för modets växlingar. Till kvinnodräkten kunde också höra en sjal eller en jacka/kappa. Kvinnorna bar också olika typer av smycken, till exempel stora pärlhalsband, hängen av olika slag och så små redskap och nycklar som hängde ner från spännena.
Guld och skatter
Från järnåldern finns många guld- och silverskatter bevarade. Guldet tillhör tiden 200 till 550 e Kr medan silvret är yngre och tillhör vikingatiden (750/800 – 1050 e Kr).
Guldet kommer från romarriket. Av det tillverkades smycken av olika slag. De tre guldhalskragarna från Västergötland och Öland är det finaste smycken vi känner till. De är ca 1500 år gamla. I hela världen finns ingen motsvarighet till guldhalskragarna.
Man tillverkade också andra typer av smycken av guld: fingerringar, armringar, halsringar, hängen, amuletter med sina gudar på, pärlor etc.
Under vikingatiden blir silver smyckemetallen framför andra. Man fick silvret från den arabiska världen (dagens Iran/Irak), från dagens Tyskland och från de brittiska öarna. Silvret kom hit som silvermynt. Över 100 000 vikingatida silvermynt har bevarats trots att de flesta smältes ner och gjordes till smycken. Vikingatidens silversmeder var mycket duktiga och de tillverkade olika typer av smycken. Många av arm-, hals- och fingerringarna var flätade och snodda av silvertrådar. Men man var också duktig på att smälta på tunna silvertrådar och små silverkorn på smyckena.
Runor och runstenar
Under järnåldern lärde man sig att skriva. Man hade sett hur romarna skrev och påverkade av det skapade man omkring 200 e Kr ett eget alfabete, runalfabetet eller futharken. Den bestod av 24 tecken. Varje runa hade sitt eget namn och man trodde att de hade magisk kraft. Man skrev inte som vi gör idag utan bara korta meddelanden som i vissa fall verkar vara ”magiska”. Det kan till exempel stå ett ord som kan läsas både framifrån och bakifrån. Eller så upprepas samma runa flera gånger. Eller så kan det stå ett namn eller en beteckning. Först under vikingatidens slut blir det vanligare att man börjar skriva längre texter. De hittar man på runstenar som ofta rests till minne av någon som dött.
För omkring 4 000 år sedan lärde man sig i dagens Turkiet att utvinna järn. Järnet är en metall som är mycket hårdare än brons och som kan göras mycket vassare. I Sverige började man tillverka järn av järnhaltig jord (s k rödjord) eller av myrmalm från sjöar och myrar. Det var för ungefär 2 500 år sedan eller lite tidigare.
Järnets stora fördel var, att det var lätt att få tag på. Nästan alla kunde själv tillverka och skaffa sig bättre redskap. Järnredskapen var mer effektiva än bronsredskapen. En plog eller ett årder av järn var därför mycket bättre att använda än ett av trä eller brons. Och ett järnsvärd blev inte lika lätt slött som ett av brons.
Järnåldern börjar omkring 400 före vår tideräknings början och slutar omkring 1050 e Kr. Man brukar dela in järnåldern i två huvudperioder: äldre och yngre järnålder. Det finns också en finare indelning i kortare perioder. Delarna kallas för förromersk järnålder, romersk järnålder, folkvandringstid, vendeltid och vikingatid.
Hus och boplatser
Husen under järnåldern var som under äldre perioder långhus med ett tak som bars upp av stolpar som stod inne i huset. Väggarna var flätade av kvistar och vidjor och bestrukna med lera. Det förekom att delar av huset inreddes så att boskapen kunde bo inne över vintern och husen var ofta indelade i olika rum. Värme fick man från stora eldstäder som brann i husets mitt. De gav också ljus och där lagade man mat och bakade bröd.
Det fanns också mindre hus som fungerade som till exempel förråd för hö eller annat. Och hus som var halvt nedgrävda i marken. I dem vävde man eller hade dem som verkstäder. De kallas grophus och hade ett enkelt tak som hölls uppe av två stolpar.
Kungar och stormän hade större hus än alla andra. De kallades hallar och där kunde man hålla stora gästabud och fester men också offra till gudarna. Hallarna kunde vara mycket stora och det finns en som var hela 83 m lång och 9 m bred.
Gravar
Under järnålderns fanns det många olika typer av gravar. De var i många fall så kallade brandgravar där man bränt den döde tillsammans med olika gravgåvor. Sådana gravar kunde ibland markeras av stenar som lagts i en cirkel, som en rektangel, som en fyrkant eller kanske formad som ett skepp. Sådana gravmarkeringar kallas för stensättningar. Det förekom också att gravar markerades av en stor, rest sten eller där man byggt upp en hög av jord. Detta var vanligt under senare delen av järnåldern och då finns de ibland jättestora högar som man kallar ”kungshögar”. Sådana hittar man till exempel i Gamla Uppsala. Ibland var gravarna inte alls markerade utan bara nedgrävd i marken
Gravarna är ofta samlade på stora gravfält som använts under lång tid. De kan ha hört till en särskild gård eller en by.
Från omkring Kristi födelse och framåt började man i vissa fall att begrava de döda obrända. Det fortsatte man med vid sidan av att bränna de döda tills vikingatidens slut. Då blev man kristna och alla begravdes obrända.
Krig och oro
Järnåldern har varit en krigisk tid. Männen fick inte sällan sina vapen med sig i graven. På så sätt vet vi att en krigare hade ett eller flera svärd, ibland ett spjut och en lans att kasta och stöta med, en sköld att skydda sig med och ibland en hjälm. Han kunde också ha pil och båge som han sköt med. Under vikingatiden blir också stridsyxan ett viktigt vapen.
Man skyddade sig på olika sätt vid krig. Ibland byggde man borgar långt in i skogen och på höga berg för att kunna dra sig tillbaka dit om det kom fiender. I borgen kunde man leva i skydd tillsammans med sin boskap och sina saker. Borgarna kallas fornborgar. De var byggda av sten och kunde ha pallisader av trä som ytterligare skydd. Man tror att många av vårt lands fornborgar byggdes under perioden 200 till 550 e Kr.
Husdjur
På en järnåldersgård hade man kor, får och getter, grisar och hästar. Hunden fanns också där så klart. Och den första katten kom hit omkring 100 e Kr, kanske från romarna men ytterst från Egypten. Från romarna lärde vi oss också att ha tamhöns och gäss.
Boskapen man hade var mindre än dagens. En järnålderko var till exempel mycket mindre än de kor vi ser runt oss idag. Deras mankhöjd var 110 cm mot 135 cm hos en ”modern” ko. Och grisarna hade spetsigare trynen och var hårigare än moderna grisar.
Handel
Under järnåldern blir handeln viktig. Man importerade många lyxföremål från andra områden. Från det romerska riket kom glas- och bronskärl men också silver och guld, kläder och tyger. I utbyte erbjöd man ljust människohår, bärnsten, slavar, bivax, ull, pälsar och skinn och annat som romarna tyckte var värdefullt.
Under vikingatiden (ca 750/800 – 1050 e Kr) handlade man med hela den då kända världen. Från Kina hämtades siden som färdats via Sidenvägen till det arabiska kalifatet i dagens Iran/Irak. Från det området fick man också silver och lyxföremål. Från olika delar av Europa kom andra saker: glasbägare, vackra smycken, vapen etc. Vikingarna var både handelsmän och krigare/plundrare. De reste bland annat till Amerika, Grönland, Island, de flesta länder i Europa, till Nordafrika och till den arabiska världen i öster.
Gudar och religion
Det var viktigt att hålla sig väl med gudarna. Därför offrade man olika saker till dem. Ofta gjorde man det i sjöar. Man kunde be om goda skördar och för det offrade man mat och redskap. Men man offrade också vapen och annat i sjöarna om man besegrat en fiende. Då var det mer ett tackoffer.
Det fanns vissa platser som betraktades som speciell heliga. Ofta var det lundar där det växte träd som var heliga. Där offrade man på olika sätt.
Från omkring 550 e Kr blir det vanligt att man offrade och tillbad gudarna inne i stormännens stora hallar. Där offrade man till exempel små guldbleck som man grävde ner nära de stolpar som höll upp taket.
När man offrade och utförde sina blot var det vanligt att man festade och åt speciell mat tillsammans. Bland annat var hästkött populärt vid sådana tillfällen och det verkar faktiskt som om man åt hästkött bara vid religiösa fester.
Man känner till många olika typer av gudar från järnåldern. De mest kända är asagudarna Oden och Tor. Om dem finns många berättelser bevarade och de lever kvar än idag genom att ge namn till våra veckodagar. Odens dag är onsdag och Tors dag är torsdag. Det fanns också en till grupp gudar. De kallas vanerna och fruktbarhetsgudarna Frej och Freja tillhör dem.
Vid slutet av vikingatiden övergår man till kristendomen. Då överges de gamla gudarna och man begraver sina döda enligt kristen sed i kistor av trä utan gravgåvor.
Kläder
Under järnåldern har modet växlat många gånger. Det vet vi från bevarade kläder, bilder som visar påklädda människor och genom gravarna.
En nyhet för järnåldern är långbyxorna. De äldsta bevarade är från ca 200 e Kr och de har hittats i norra Tyskland. De ser ungefär ut som ett par moderna strumpbyxor eftersom byxbenen är hopsydda med ”strumpdelen”. De är tillverkade av ullgarn. Längre fram i tiden, under vikingatiden, vet vi att männen kunde bära vida puffbyxor som var lindade längst ner. Det var ett arabiskt mode man tagit upp.
Kvinnorna hade långa klänningar som fästes ihop på axlarna av dräktspännen. Dessa kunde vara av många olika slag och de var ständigt utsatta för modets växlingar. Till kvinnodräkten kunde också höra en sjal eller en jacka/kappa. Kvinnorna bar också olika typer av smycken, till exempel stora pärlhalsband, hängen av olika slag och så små redskap och nycklar som hängde ner från spännena.
Guld och skatter
Från järnåldern finns många guld- och silverskatter bevarade. Guldet tillhör tiden 200 till 550 e Kr medan silvret är yngre och tillhör vikingatiden (750/800 – 1050 e Kr).
Guldet kommer från romarriket. Av det tillverkades smycken av olika slag. De tre guldhalskragarna från Västergötland och Öland är det finaste smycken vi känner till. De är ca 1500 år gamla. I hela världen finns ingen motsvarighet till guldhalskragarna.
Man tillverkade också andra typer av smycken av guld: fingerringar, armringar, halsringar, hängen, amuletter med sina gudar på, pärlor etc.
Under vikingatiden blir silver smyckemetallen framför andra. Man fick silvret från den arabiska världen (dagens Iran/Irak), från dagens Tyskland och från de brittiska öarna. Silvret kom hit som silvermynt. Över 100 000 vikingatida silvermynt har bevarats trots att de flesta smältes ner och gjordes till smycken. Vikingatidens silversmeder var mycket duktiga och de tillverkade olika typer av smycken. Många av arm-, hals- och fingerringarna var flätade och snodda av silvertrådar. Men man var också duktig på att smälta på tunna silvertrådar och små silverkorn på smyckena.
Runor och runstenar
Under järnåldern lärde man sig att skriva. Man hade sett hur romarna skrev och påverkade av det skapade man omkring 200 e Kr ett eget alfabete, runalfabetet eller futharken. Den bestod av 24 tecken. Varje runa hade sitt eget namn och man trodde att de hade magisk kraft. Man skrev inte som vi gör idag utan bara korta meddelanden som i vissa fall verkar vara ”magiska”. Det kan till exempel stå ett ord som kan läsas både framifrån och bakifrån. Eller så upprepas samma runa flera gånger. Eller så kan det stå ett namn eller en beteckning. Först under vikingatidens slut blir det vanligare att man börjar skriva längre texter. De hittar man på runstenar som ofta rests till minne av någon som dött.
