För att kunna datera arkeologiska kontexter används ofta föremål eller kombinationer av föremål. Fast det finns många skilda föremålstyper som inte lämpar sig så bra för den typen av dateringar. De rör sig då framför allt om sådana som inte förändrat så mycket över tiden. Redskap är till exempel sällan lämpliga för att upprätta detaljerade kronologiska system med eftersom deras form inte genomgått några större förändringar över tiden. Ett hammarhuvud från vikingatiden skiljer sig exempelvis inte på något avgörande sätt från ett sådant från 1800-talet. Sak samma för en vikingatida slägga eller skedborr. Den typen av föremål är därför inte användbara när man skall försöka datera ett fyndsammanhang närmare.

Det finns dock, tack och lov får man säga, föremål som verkligen varit utsatta för modets växlingar. En sådan grupp är dräktspännen. Hos dem kan man se en kontinuerlig förändring där olika ”stadier” eller ”skeden” ofta kan förestås i skillnader i tid. Dräktspännen är därför ofta väldigt lämpliga för studier av kronologi. Andra föremålskategorier som har samma egenskaper är kammar, till viss del pärlor och framför allt kombinationen av olika pärlor i pärluppsättningar samt lerkärl i de fall där dessa är mer varierade. De sistnämnda är kanske till och med den bästa gruppen att arbeta med i dateringssammanhang eftersom de generellt har en kort livslängd och till större delen speglar en lokal tillverkning.

Men nu åter till dräktspännena. Spännen av metall som höll ihop dräkten känner vi till redan under bronsåldern. Under järnåldern finns en inledande period då de saknas men under de sista århundradena före vår tideräknings början uppträder de på nytt, i alla i fall i gravar. Då är de av helt nya former och ofta är de tillverkade av järn och ibland av brons. Gemensamt för dem är dock säkerhetsnålskonstruktionen, dvs de är försedda med en fjädrande nål som ”låses” i en nålhållare.

Dräktspännen har ofta burits i par och på kvinnodräkten har de suttit på axlarna. Under vissa tider och i vissa grupper har ytterligare ett spänne burits, placerats mer på bröstet. Det kan ha tillhört ett ytterligare plagg eller kanske bara varit en prydnad. Vissa spännen har en sådan utformning att man nästan är benägen att tro det sistnämnda för en del av dem.

Spännena utvecklas genom århundradet på ett sådant sätt, att man nästan får uppfattningen att modet växlade lika ofta då som det gör idag. Under de fyra första århundradena efter Kristi födelse finns många skilda former företrädda. De är tillverkade i allt från järn, brons, silver till i enstaka fall guld. Man kan hos vissa av dem spåra inflytanden från områden långt utanför Norden men de flesta har en formgivning som återkommer över stora områden av Nordeuropa. De visar på ett gemensamt formspråk med stor geografisk spridning.

Någon gång strax efter 400 e Kr sker en märklig förändring hos vissa dräktspännen. Man överger den enkla och faktiskt mycket praktiska säkerhetsnålskonstruktionen och sätter istället dit ledande nålar som saknar fjädringen. Det är framför allt på större, lite kostbarare spännen som detta sker. Parallellt med detta lever dock den äldre konstruktionen kvar men lite längre fram i tiden, under lite framskriden vendeltid (520/530 – 750/800 e Kr) och framför allt vikingatid (750/800 – 1050 e Kr) har den helt slopats och samtliga dräktspännen har den enklare varianten med ledade nålar.

Dräktspännen är, tack vare att de varit utsatta för modets växklingar, till stor hjälp vid datering av till exempel gravar. Även om bara ett litet fragment återstår kan det ofta vara möjligt, om än bara i grova drag, att datera fyndet. I vissa fall kan till och med dräktspännet hjälpa till att avgöra om den gravlagde var en man eller en kvinna. För under vissa perioder fanns spännen som uteslutande bars av ett av könen, till exempel de vikingatida ovala spännbucklorna som uteslutande förekommer i kvinnogravar.