Hälsingland

De äldsta spåren efter bosättning i Hälsingland har hittats utmed sjö- och älvstränder. 

De är förmodligen resultatet av tillfälliga men upprepade besök och de äldsta kan dateras till äldre stenålder (mesolitikum). Det tycks som om boplatserna har ett stort tidsdjup och vissa av dem har använts under såväl bronsålder som järnålder. Den bakomliggande näringen har varit fiske och jakt.

Från bronsålder är den mest karaktäristiska fornlämningstypen de stora gravrösen som ofta uppträder i anslutning till kustzonen. De ligger ofta i områden som inte är lämpliga för jordbruk.

Lämningarna från järnåldern ligger däremot företrädesvis i slättlandet och i områden som även i historisk tid varit odlade. De består av gravar men också av husgrunder som är synliga ovan mark. Från vikingatiden kan också ett flertal runstenar nämnas.

Från Hälsingland kommer många intressanta fynd. Bland dem kan framhållas den rika kammargraven från Norrala och den märkliga bronsflöjeln från Söderala kyrka.

SAU har endast gjort en undersökning i Hälsingland. Det rör sig om en förundersökning av en boplats vid Växnan av den typ som inledningsvis beskrivits. Undersökningen resulterade i fynd av brända ben, slagen sten samt bränd lera.