2010-08-30
Spel och dobbel
Ett av de senaste fynden från Gilltuna är en tärning av ben. Den är ca 1500 år gammal, troligen från romersk järnålder eller folkvandringstid, vilket innebär från brytpunkten mellan äldre och yngre järnålder.
Tärningen är inte av den kubiska typ som fanns redan under järnåldern och som vi fortfarande använder. Istället har den en långsmal, konvex form och är fyrsidig. Talen har markerats med cirklar som troligen borrats in i det ben tärningen är gjord av. ”Vår” tärning har siffrorna 1, 3 och 6 samt en omärkt sida. Om den skall symbolisera noll, eller om man tappat tärningen innan den gjordes färdig får vi aldrig veta. Vad som hänt med 2, 4 och 5 vet vi inte heller. Kanske använde man de fyrsidiga tärningarna i par eller tretal? Det finns fyrsidiga tärningar som har upp till nio prickar.
Den här typen av tärning är mycket ovanlig. Att alls hitta tärningar på boplatser gör man inte speciellt ofta. Tärningar som den i Gilltuna är främst kända från Gotland. Fyndet visar åter att Gilltuna är en lite speciell plats, men den säger inte att någon gute varit här eller att människor från Gilltuna besökt Gotland. Kanske tillverkades tärningar av den här typen även i Mälardalen, men man lade inte ner dem i gravarna, kanske kommer tärningen från Gotland men har bytt ägare flera gånger längs vägen.
Att man redan under järnåldern ägnade sig åt spel är tärningen ett exempel på. Faktiskt är nog det nöjet nästan lika gammalt som mänskligheten. Det är även viljan att vinna. Redan under järnåldern finns det tärningar som har manipulerats så att de lättare slår sexor. Faktiskt är det inte så mycket som har ändrat sig på 1500 år i vissa fall…
2010-08-27
Hästar i Gilltuna – eller i alla fall hovar
Hästen är ett mycket speciellt djur under järnåldern. Hästar förekommer ganska rikligt bland arkeologiska fynd, både i form av hästarna själva (skelett och ben) och deras utrustning. Även i bildkonsten har de en plats liksom i sagorna. Vem känner inte till Odens åttafotade häst Sleipner? Han är bara en av många namngivna hästar i den nordiska gudasagan.
Vid rituella fester var hästen det självklara valet av offerdjur. Huvud, ben, skinn och svans offrades till gudarna medan de köttrika delarna utgjorde en festmåltid för dem som deltog i bloten. Att äta hästkött var därmed laddat i det forntida Norden. Så laddat att kyrkan förmodligen såg det som en religiös handling i sig och därför propagerade mot seden. Ännu idag äter vi ytterst motvilligt hästkött i de nordiska länderna – ett arv från den tid det betraktades som hedniskt. Undantaget är Island. Där antog man kristendomen år 1000 på vissa villkor. Etta av dem var att man kunde fortsätta att äta hästkött. Mycket riktigt har hästen heller aldrig lämnat den isländska menyn och vissa avelsgårdar är helt inriktade på köttproduktion.
Naturligtvis hade hästen under järnåldern en plats som mer liknar den som djuret har haft senare under historien och i viss mån har än idag – den var en arbetskamrat och ett sätt att ta sig fram snabbare. Om vi har några rituellt ätna hästar i Gilltuna kan vi inte säga förrän vår osteolog (benexpert) gått igenom benmaterialet, men spår efter ridhästar finns definitivt. Med hjälp av metalldetektor har vi nämligen plockat fram ett tiotal hästbroddar. Dessa visar att hästar har funnits på platsen och det har inte varit hästar enbart för avel, eftersom sådana inte behövde broddas. Nej, broddarna i Gilltuna kommer med säkerhet från hästar som använts till ridning eller kanske körning.
Hästbroddar som hittats i Gilltuna.
Hästbroddar dateras till yngre järnålder (550 – 1060 e Kr). Under denna tid skodde man inte hästar som vi gör idag. Broddarna slogs därför fast direkt i hovarna, en i varje tå (längst fram på hoven). Broddens två spetsiga ”armar” spikades rätt igenom hästens tå, precis som man idag spikar fast hästskor. Längst ut är hornet (materialet hoven består av) dött och saknar känsel. Det kan jämföras med våra naglar. Därför går det att spika i utan att tillfoga hästen smärta.
Ett par av broddarna från Gilltuna är tydligt oanvända. Broddens armar är helt raka. Föremålet har tappats innan det hann användas. En annan av broddarna är uppenbart använd. Här har armarna böjts ihop för att låsa brodden i dess läge i hoven. Antagligen har hästen senare tappat brodden, kanske för att det gått en bit ur hoven, vilket inte är ovanligt.
Piggarna i hästbroddar från järnåldern är ganska små. Därför har de förmodligen inte fungerat så bra på vått gräs eller lera. Nu för tiden broddar man nämligen hästar när de ska springa fort på gräs (t ex kapplöpning eller hopptävling), men då behövs längre broddar för att ge grepp i gräset. Oskodda hästar är inte lika benägna att halka och har därför mindre behov av gräsbrodd. Men på is är de hjälplösa. Under yngre järnåldern avhjälpte man det med isbrodd – precis som hästägare gör än idag.
2010-08-26
Yngre järnålder i Gilltuna!
I förra dagboksinlägget berättade vi om de arabiska silvermynt från vikingatid som vi hittat i Gilltuna. Mynten i sig är egentligen inte så märkvärdiga, men de indikerar något som vi tycker är väldigt spännande, nämligen att Gilltuna överges senare än vad vi tidigare trott.
När vi började gräva i Gilltuna var vi övertygade om att det var en bosättning från framför allt äldre järnålder (ca 500 f Kr – 550 e Kr) vi gav oss in i. Allt tydde på det. Från förundersökningen, den mindre utgrävning som alltid föregår stora arkeologiska projekt, fanns åtta kol 14-dateringar. Sju av dessa hamnade i äldre järnålder. I närområdet har stora bosättningar från äldre järnålder undersökts, t ex i Skälby och Hacksta, som ligger strax intill Gilltuna. Bygden verkar ha varit mycket levande under denna långa, förhistoriska epok. Vi ville därför ta reda på hur människorna i Gilltuna levde och hur de samverkade med de i Skälby och Hacksta.
Det åttonde kol 14-provet avvek från de övriga. Provet, som var trä från en eldstad, daterades till 440-650 e Kr. Här hade vi något lite ovanligt – en datering som gick in i yngre järnålder (550 – 1060 e Kr). Yngre järnålder delas upp i två underperioder. Den första är vendeltiden (ca 550 – 760) och den andra den förmodligen mest välkända och mytomspunna i svensk förhistoria – vikingatiden (ca 760 – 1060).
Sedan tidigare vet vi att boplatser från yngre järnålder inte sällan är mycket rikare i fråga om metallfynd än vad vi är vana vid från äldre epoker. För att hitta föremålen, som ofta ligger i matjorden, behövs metalldetektor. Eftersom vi nu hade en datering till yngre järnålder tog vi med detektorn ut i fält. Att använda metalldetektor som privatperson är förbjudet i Sverige, men för en arkeologisk undersökning kan man få tillstånd av länsstyrelsen.
Ganska tidigt började vi misstänka att långt större delar av boplatsen än vi anat kunde komma från yngre järnålder. De flesta av husen var byggda på ett sätt som är vanligast under den perioden. Ett hus är av en konstruktion som vi endast känner från vikingatid och senare. Ja, det fanns fler indikationer på att vi kanske inte alls grävde en äldre järnåldersboplats som det finns så många av i Västmanland, utan något helt annat. Hus från yngre järnålder är det tunnsått med i landskapet. Utan att överdriva kan man säga att det går hundra hus från äldre järnålder på ett från den yngre perioden. Och här tycktes vi ha fem eller sex stycken av totalt 14 hus. Men säkra var vi inte. Att datera järnåldershus är inte alltid det lättaste, eftersom så lite är bevarat och de kan skilja sig mycket inom samma period. Men nog såg flera av husen ut att tillhöra yngre järnålder.
Så började metallfynden droppa in och bilden blev tydligare: här fanns föremål, inte i stor mängd, men tillräckligt många för att visa att även här dominerade yngre järnålder. Nu blev vi säkrare. Hus kan vara svårdaterade, men många arkeologiska föremål är i gengäld ganska enkla att tidfästa inom ett århundrade eller två. Flera fynd var från yngre järnålder!
Nu är vi ganska säkra på att det i Gilltuna finns ganska omfattande lämningar från yngre järnålder. Ännu vet vi inte så mycket mer. De flesta av de daterbara fynden kommer från vikingatid. De treskeppiga långhusen kan vara från såväl vendel- som vikingatid. Vi frågar oss nu om vi har flera samtida gårdar eller om det här är en, stor gård som legat här under mycket lång tid? För – ja! Det finns äldre järnålder i Gilltuna också. Människorna här har varit grannar med de i Skälby och Hacksta. Men när dessa gårdar, enligt ett mönster som vi känner igen från många platser, övergavs och flyttades fortsatte människorna i Gilltuna att bo kvar där de bott sedan kanske fem, sex, sju århundraden.
Nu undrar vi – varför det? Vad är speciellt med Gilltuna? Ja, det ska vi försöka ta reda på!
2010-08-17
Det internationella Gilltuna?
Metalldetektorkarteringen i Gilltuna har bjudit på några riktiga godbitar. De som tilldragit sig mest uppmärksamhet är två fragment av arabiska silvermynt som påträffades i närheten av ett hus av yngre järnålderstyp.
Arabiska silvermynt kan låta väldigt ovanligt och spännande,
men det är inte någon sensation att hitta dem. Vanligen dateras de från 875
till 900-talets slut, vilket innebär mellersta vikingatid. På Skandinaviska
gårdar har mynten vanligen hamnat något eller några årtionden efter att de
präglades, något som kan ha gjorts så långt bort som Bagdad eller Samarkand.
Det innebär inte att människor från
dessa platser har besökt Gilltuna, eller ens att någon härifrån varit
österut.
Att vikingatiden var en period som med moderna termer skulle kallas internationell är känt, inte minst från populärkulturen. Vem har inte sett eller läst om bärsärkar i drakskepp som anfaller fredliga kloster för att plundra och röva? Bilden är till viss del en myt. Visserligen fanns det pirater, men många av de nordbor som reste över den då kända världen idkade handel eller letade efter möjligheter att skapa ett nytt och bättre liv. Det är inte heller så, vilket ofta antas, att det endast var män som reste. Spår finns efter skandinaviska kvinnor på mycket avlägsna platser. En del av resandet var kolonisation. Här flyttade hela familjer iväg för att få nytt land. Island koloniserades främst från Norge, från 870-talet och framåt. Utgrävningar i städer, t ex York (England), Dublin (Irland) och Novgorod (Ryssland) visar att där funnits skandinaviska bosättningar under vikingatid. Man sökte sig ut – men de skandinaver som gjorde det var en betydligt mindre homogen grupp än populärkulturens hårdföra, skäggiga män i behornade hjälmar. Horn-hjälmar för övrigt finns inte under vikingatid, de är långt mer än ett årtusende för gamla.
Handel kräver betalningsmedel. Mängder av mynt bytte ägare, ibland långt ifrån den plats där de präglades. Längs vägen hade själva myntvärdet gått förlorat, men silvervärdet fanns kvar. Av denna anledning är det inte ovanligt att vi hittar sönderklippta mynt. Om pälsverket, osten, hästen, pärlorna eller vad det nu var man ville köpa av handelskvinnan eller handelsmannen kostade en viss vikt i silver var de tunna mynten utmärkta. Det var lätt att klippa av rätt mängd.
I en båtgrav från Tuna i Badelunda finns ett exempel på ett annat sätt att använda arabiska mynt. Tydligen tyckte kvinnan som begravdes där att de var vackra och lät därför tillverka hängen som pressades på förlagor av verkliga mynt. Den arabiska skriften framträder tydligt. Kanske var det denna sirliga dekor som tilltalade ägarinnan? Hela fjorton sådana silverhängen har blandats med olika glaspärlor till ett mycket praktfullt, flerradigt halsband. I en annan båtgrav, från prästgårdsträdgården i Gamla Uppsala, har riktiga arabiska mynt gjorts om till hängen. Även här har de blandats med pärlor i en ett storslaget halsband.
Nästa plan för ”våra” mynt i Gilltuna är att de ska lämnas in till en expert för datering. Då kan man ofta säga var och när mynten är präglade. Exakt hur de hamnat hos den eller de som tappade dem (och säkert svor över det) lär vi aldrig få veta. Kanske hade någon i Gilltuna ärenden till Birka eller någon annan av Mälardalens handelsplatser? Kanske hade hon eller han själv varit österut och där träffat på människor som fört med sig mynten? Eller kanske hade verkligen en kvinna eller man från Gilltuna besökt den plats där mynten präglades. Säkra kommer vi aldrig att vara, men mynten visar att man även i Gilltuna märkte av det stora orientaliska inflytande som tycks karaktärisera Mälardalen under vikingatid.
2010-07-28
Nya bilder från Gilltuna
Jakten på hus fortsätter i Gilltuna. Flera hus har redan konstaterats men många gömmer sig av allt att döma i det gytter av stolphål som kommit fram.
Jakten på stolphål och hus fortsätter. Här ses SAUs styrelseorförande prof Frands Herschend när han stegar upp lämpliga avstånd för takbärande stolpar. I bakgrunden Fredrik Thölin.
Den överplöjda stensträng som hittats verkar avgränsa ett gårdstun. Den har en mycket markerad ingång som leder fram till ett av de hus som konstaterats.
Stensträngen framrensad.
2010-07-26
Kulturlager – något som arkeolger tycker om… eller inte?
När man börjar studera arkeologi är ”kulturlager” en av de första
facktermer man kommer i kontakt med. Kulturlager är namnet på de
avfallslager som bildas när människor bor och verkar på en plats. Allt
skräp vi kastar omkring oss bryts på sikt ner och blir till jord. Den
jorden ser, känns och luktar på annat sätt än den orörda istidsleran
(som vi kallar ”sterilen”). Dessutom innehåller den rester av föremål
(t ex keramikkärl) och ben. Jorden är påverkad av människor – den är
kulturpåverkad, därav namnet.
Den gångna veckan har vi diskuterat ganska mycket om de kulturlager som
täcker en stor del av gårdsytorna i Gilltuna. Redan förra veckan
konstaterade vi att såväl hus 1 som hus 2 är nergrävda i kulturlagret.
Under lagret kan det finnas fler hus, som vi inte ännu kan se eftersom
lagret täcker resterna av dem. På sikt måste lagret alltså bort. Men
innan vi kan göra det vill vi ta reda på vad det innehåller och om det
kan dateras.
Schaktning med två maskiner parallellt på den norra boplatsytan. Maskinerna används för att lyfta undan torv och matjord och på så sätt göra de underliggande strukturerna synliga.
Därför fokuseras vårt arbete just nu, vid sidan av schaktning med
grävmaskin som ständigt pågår, på att få ut så mycket information som
möjligt ur kulturlagren. Av arkeologihistorien vet vi att det inte är
värt insatsen (tid, pengar och arbete) att gräva ut lager som dessa i
sin helhet. De omfattar många tusen kvadratmeter och innehåller väldigt
lite fynd som kan knytas till speciella hus, gårdar eller händelser.
Ofta är lagren påverkade av senare tiders plöjning, så fynden har
flyttats ur sitt läge och strukturer rivits sönder av plogen. Så är det
ofta med kulturlager från första delen av järnåldern, men att det
gäller även för Gilltuna tror vi oss veta eftersom man på den
förundersökning som alltid görs före en stor arkeologisk undersökning,
grävde en del i lagren och konstaterade att de inte avvek från det
normala. Därför undersöker vi lagren genom mäta in dem och gräva
provrutor (t ex i anslutning till hus och stensträngen). Vi söker också
av lagren med metalldetektor. Hittills har resultatet varit ganska
magert – precis som vi trodde.
Det innebär att vi snart kan schakta bort kulturlagret från den
centrala gårdsytan – och då är vi alla spända på vad vi kan hitta där!
Nästa vecka kommer arbetet att koncentreras på att gräva ut eldstäder,
avfallsgropar, stolphål o s v som är nergrävda i lagret. Vi ska se om
det är möjligt att knyta samman dessa med hus 1 och 2 och på så sätt få
en idé om hur denna gårdens yngre fas var disponerad, d v s hur
människor levde och verkade. Mycket av det slutgiltiga tolkningsarbetet
kommer att göras i vinter, när snön täcker marken och gör arkeologiskt
fältarbete omöjligt, men utgrävningen och preliminärtolkningen måste
göras nu. Efter det är det äntligen dags att få veta hur Gilltunas
äldre faser ser ut. Det ska verkligen bli spännande!
Hus 1. De takbärande stolparna har markerats med röda stakkäppar. Stolphålen är nedgrävda i kulturlagret. Det som sticker upp är de stenar som har använts till att stadga de takbärande stolparna med. Huset är treskeppigt. Ännu har vi bara hittat de takbärande stolparna. Nästa projekt är att identifiera väggstolpar som bör finnas ett par meter utanför mittskeppet.
2010-07-19
En järnåldersgård, minsann!
Stensträngen som tagits fram verkar hägna in ett gårstun.
Ju mer vi schaktade söder om stensträngarna, desto tydligare blev det att här verkligen hänt saker under förhistorien. Här fanns mängder med härdar och stolphål, ett stort kulturlager men inga hus. En gård måste ju ha hus och snart måste de väl komma… Men det var inte utan att vi blev lite oroade när vi inte fick ihop mönstren.
Men så: i ett gammalt förundersökningsschakt grävde vi igenom kulturlagret och hittade några riktigt stora, stenskodda stolphål. Och där, strax väster om schaktet där kulturlagret lämnats kvar, stack det upp stenar av samma storlek i ett mönster som vi väl kände igen: ett treskeppigt långhus! Det första, tydliga huset i Gilltuna var ett faktum! Huset är ännu ganska kort, ca 15 m, och orienterat i öst – västlig riktning. Ytterligare rensning (så snart det behagar regna) kommer säkert att ge oss mer information i form av stolphål från gavlar och väggar. De är inte lika kraftiga som de stora takbärande stolparna och kan därför vara svåra att se i det kolsvarta kulturlagret. Men de håller vatten på ett annorlunda sätt än lagret, så att studera området när det torkar upp ger ofta mycket information.
Det är helt klart att såväl hus 1 som hus 2, som vi hittade dagen efter och ligger parallellt med hus 1, är nergrävda i kulturlagret. De är yngre än lagret. När det väl schaktas bort kommer vi med all säkerhet att hitta fler faser av gården. Att döma av husens utseende (hur stolparna är placerade i förhållande till varandra) kan de mycket väl vara från mellersta järnålder, men inget är säkert ännu.
Vi ska nu studera de anläggningar som finns i kulturlagret för att se hur de kan knytas ihop med husen. Vidare arbetar vi med ett potentiellt ekonomihus placerat i vinkel till de boningshus vi tror att både hus 1 och 2 är. Det finns några olika alternativ i den skog av stolphål som kom fram strax sydväst om husen. Andra pinnhål i mönster tyder på hägnader. Här ska vi gräva i nästa vecka för att se hur de passar ihop. Inom ett par dagar har vi även täckt av det vi tror är gårdstunets södra gräns. Här fanns en stensträng på förundersökningen. Det ska bli väldigt spännande att se om även den får en fortsättning!
2010-07-12
Nu händer det saker!
Vi har nu utökats till att vara sammanlagt åtta arkeologer, två grävmaskinister och en dumperförare. En andra dumper anländer imorgon. Ja, vi har även tre grävhundar, varav en – dvärgschnauzern Ida - har tolv års erfarenhet av arkeologiska undersökningar. Det är alltså ett ganska stort gäng som håller stånd i den nära trettiogradiga hettan.
I förra veckan blev vi helt klara med den nordliga delen av undersökningsområdet. Här fanns, som förväntat, inga järnåldersgårdar utan området har förmodligen varit en plats där man avskilt från gård eller by ägnat sig åt olika aktiviteter. Det pekar fynden av en brunn och ett antal härdar på. Både vatten och eldfängda aktiviteter kunde ibland vara bra att hålla åt sidan från livet på gården. Det är enklare att vattna djuren i direkt närhet av betesplatsen och t ex smedjor låg långt fram i historisk tid långt utanför byn p g a eldfaran. Det kulturlager som påträffades på det norra området har provgrävts och verkar inte innehålla så mycket. Kanske är det en gammal åker som har gödslats med avfall från byn, vilket är vanligt. Förhistoriska åkrar består ofta av ett relativt tunt kulturlager med rundplöjda fragment av ben, bränd lera och keramik.
Nog om Gilltunas norra del. Nu befinner vi oss på en yta söderut och här kommer stolphål, pinnhål, härdar och gropar i mängd. Ett kulturlager täcker stora delar av ytan, vilket förmodligen är förklaringen till att vi ännu inte har något helt hus. Lagren, som döljer de takbärande stolphålen, ska först mätas in och provgrävas. Arbetet är snart klart och då kommer vi att ta bort lagret för att kunna dokumentera de anläggningar som väldigt ofta ligger under. Det är något vi ser fram emot!
Två riktigt tydliga brunnar har påträffats. De är ännu outgrävda och väntar på att våra pollen- och makrofossilspecialister ska komma ut i fält. Tanken är att boplatsens brunnar ska undersökas och provtas vid ett tillfälle. På så sätt kan specialisterna själva delta i fältarbetet och provtagningsförhållandena blir så lika som möjligt. I augusti är det dags för det arbetet!
Imorgon kommer vi att flytta delar av styrkan lite längre norrut, till vad vi tror är boplatsens mest intensiva del. Nu har vi jobbat ihop oss och då är det dags att ge sig på det tätaste området och börja schakta bort matjorden. Nästa inlägg i dagboken handlar förmodligen om vad som döljer sig där.
2010-07-01
Besök på grävningen
Representanter för Länsstyrelsen och Västerås kommun besökte grävningen idag. Mötet ingick i de avstämningar som bestämts i förväg och besökarna fick möjlighet att se resultaten på plats. Bland annat förevisades en av de brunnar som har snittats och där provtagning just gjordes. Man hann också få en inblick i hur en avbaning med grävmaskin sker och hur anläggningarna ser ut när de kommer fram
Här förevisar projektledare Tony Engström grävningen.
I Gilltuna finns ett aktivitetsområde som tagits fram. Här står besökarna och diskuterar några av de anläggningar som hittats inom detta område.
Inmätning sker direkt med GPS.
Här tar Jennie Andersson prov ur en av de brunnar som hittats.
Tony Engström visar hur lagerföljden ser ut i en brunn och förklarar hur den skall förstås.
2010-06-15
Nu har vi inlett
undersökningarna vid Gilltuna
Det här ser ut att bli en mycket intressant (och intensiv) grävning. Redan från förundersökningen finns det indikationer på ett tiotal byggnader från äldre järnålder och vi kan nog räkna med att det dyker upp flera efter hand. Vi räknar även med att hitta brunnar, eldstäder, avfallsgropar, hägnadsrester och spår efter hantverk m m. Fyndmaterialet brukar vara ganska sparsamt på boplatser från den äldre järnåldern. Det mesta består av keramik, djurben och enstaka järnföremål som knivar och spikar. Det är när vi lyfter blicken något, från de enstaka fynden, till ett helt boplatsperspektiv, som det börjar bli riktigt intressant.
Undersökningen går kortfattat ut på att försöka skapa en bild av hur boplatsen varit disponerad, det vill säga vilka hus som hör ihop och skapar gårdar samt hur de olika gårdarna relaterar till varandra och till andra undersökta boplatser i närheten. Vi vill också veta om det finns flera samtida gårdar på platsen eller om det rör sig om ensamgårdar som följt på varandra under lång tid. Dateringarna från förundersökningen visar att det funnits förhistoriska boplatsaktiviteter på denna leråker från åtminstone 200-talet f Kr (förromersk järnålder) fram till 500- eller 600-talet e Kr (folkvandringstid/vendeltid).
Vi har två undersökningsytor som tillsammans omfattar ca 37 000 kvadratmeter. Det är en stor yta i söder, där vi förväntar oss att hitta de egentliga boplatsaktiviteterna, med hus och gårdar och så är det en lite mindre yta i norr, där vi förväntar oss att bland annat hitta en del eldhärdar och gropar samt en och annan brunn. Kanske rör det sig där om ett hantverksområde eller liknande i anslutning till den större boplatsen, eller möjligen om utkanten av ytterligare en boplats, vars huvuddel ligger utanför vårt undersökningsområde.
Fältdelen av undersökningen beräknas vara klar i slutet av augusti eller början av september. Sedan börjar fyndbearbetningen och rapportarbetet. Det är även då en stor del av det slutgiltiga tolkningsarbetet görs.
Vi återkommer med mer information varefter undersökningen fortskrider.
2010-06-09
Undersökningen i Gilltuna har precis börjat men den har redan uppmärksammats av lokalradion som gjort ett inslag om grävningen. Vill du lyssna går det bra via följande länk:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2983
