SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Fredrik Thölin: metalldetektorkartering är ett utomordentligt bra sätt att få överblick

Han har rutinen, blicken och känslan. Han jobbar alltid systematiskt och metodiskt. Många år i arkeologibranschen och lång gräverfarenhet från bl a Irland och Mälardalen gör att det är en ren fröjd att gräva tillsammans med Fredrik Thölin, eller Fredda som han oftast kallas. Dessutom vågar vi påstå att han är en av Sveriges bästa metalldetekterare. Alla som har provat metallsökning vet att mark där människor har vistats ofta är full av allsköns skrot och att det kan tjuta rätt ordentligt när spolen sveper över marken. Eller så är det helt tyst. Hur blir man egentligen bra på metalldetektering?

För Freddas del började det redan under studietiden då han skulle hjälpa en kursare, vars uppsatsämne handlade om just metalldetektering som metod. Under fältinsatsen insåg Fredda att han hade fallenhet. Utifrån metallsökarens signaler hör han oftast vad det är för typ av metall och behöver därför inte läsa värdena på displayen. Det är rätt imponerande eftersom omgivningen kring utgrävningsplatser sällan är tyst. Underlättar det att vara musikalisk, eller är det precis tvärt om? (Fredda är basist i flera band.)

– Även markens beskaffenhet och vilken metallsökare som används påverkar hur man uppfattar ljuden. Förutsättningarna skiljer sig mycket mellan skogsmark och åkermark; för att inte tala om olika delar av landet. Därför är det inte helt trivialt att röra sig från en plats till en annan och anta att man ska ha samma framgång överallt, eller byta detektor och tro att det bara är att köra på. Man behöver kalibrera sig.

 

Att metalldetektering som metod har varit ganska ifrågasatt har vi nämnt tidigare, men även att en attitydförändring har börjat märkas. Numera är nog de flesta överens om att metalldetektorkartering tillsammans med maskinell avbaning tillhör ett par av de mest banbrytande metoderna inom boplatsarkeologin.

– De flesta exploateringssammanhang är pressade på olika sätt, vilket kräver hårda prioriteringar. Vi gräver helt enkelt inte lika stora ytor längre, alternativt måste vi välja bort vissa partier eller undersökning av enskilda anläggningar. Metalldetektorkartering är ett utomordentligt bra och arbetsbesparande sätt att skaffa sig överblick över en yta, så att man vet var man ska lägga sitt fokus.

Att metalldetektorkartering bör ingå som moment vid undersökningar av boplatser från yngre järnålder har också blivit alltmer självklart. Däremot är metoden ganska oprövad ifråga om äldre järnåldersboplatser, eftersom de uppfattas som betydligt fyndfattigare än sina yngre motsvarigheter. Fredda kan räkna upp flera platser som inte hade kommit till sin rätt ifall de inte hade blivit metalldetektorkarterade. En av dessa är Sommaränge Skog som undersöktes 2003 i samband med utgrävningarna för E4 mellan Uppsala och Mehedeby.

– Sommaränges medeltida fas hittades tack vare metalldetekteringen. Området var svårtolkat. Alla som har grävt i morän vet att man måste ha en förförståelse eller snabbt få en idé om vad som finns där, för annars är det lätt att missa fornlämningar i sådan mark.

Ifråga om arkeologiskt fyndmaterial brukar man skilja på massmaterial och mer specifikt material. Metaller kan många gånger vara massmaterial, som anonyma järnklumpar o dyl, men i fyndmassan kan det också finnas enskilda föremål med potential att besvara frågor om t ex datering och hantverksskicklighet, liksom olika grader av välstånd. Genom föremålen får vi även svar på frågor om proveniens och kontaktvägar. Föremålen kan vända tolkningen i en annan riktning och bidra till att berätta vad det är för typ av plats man undersöker.