Isläggar – vikingarnas skridskor
När man undersöker vikingatida boplatser händer det inte sällan att man hittar det som kallas isläggar. Man brukar kalla dem en föregångare till våra dagars skridskor. Men detta är egentligen en överdrift, eftersom de skiljer sig ganska rejält från moderna skridskor, såväl utseendemässigt som i hur de användes.

Isläggarna är egentligen ett mellanfotsben  av häst eller nöt som man bearbetat och försett med hål så att isläggen gick att fästa på skon. Det var aldrig tänkt att man skulle ”skrinna” som med moderna skridskor utan man har förmodligen stakat sig fram med hjälp av en lång käpp eller kanske tolkat bakom en häst eller annat djur. Då kunde man nog få upp ganska god fart och komma snabbt fram.

Islägg som hittats vid en undersökning i Ultuna utanför Uppsala.

På den vikingatida handelsplatsen Birka i Mälaren har man hittat mängder med isläggar. Man kan undra varför. En möjlig förklaring skulle kunna vara, att de använts på de vintermarknader som av allt att döma ordnades på isarna runt Birka under vinterhalvåret. Sådana marknader anordnades även på andra platser. Distinget i Uppsala är exempel på en urgammal vintermarknad som fortfarande lever om än till största delen i en annan form idag.

Tänker man efter så är det ganska naturligt att vintern var en bättre period att resa på än vad sommaren var. Under de kalla vintermånaderna frös sjöarna igen och erbjöd ypperliga, helt plana, färdvägar för häst och släde. Kombinerades de istäckta sjöarna med mossar, även de igenfrysta och ”hårda”, skapades ett ”vägnät” som täckte in stora områden och där det gick att ta sig fram otroligt snabbt utan hinder. Detta vägnät är dock inte så synligt eller påtagligt idag och vi glömmer gärna bort det eftersom vi själva är så fokuserade på traditionella landvägar. Vi skal också i sammanhanget komma ihåg, att under vikingatiden såg landskapet mycket annorlunda ut. Vattnet stod 5 m högre än vad det gör idag. Det medförde att stora områden var täckta av vatten, framför allt lite mer låglänta och att det fanns viktiga vattenleder som idag helt försvunnit. Men låt oss återvända till ämnet här.

Vinterns kyla kunde också vara bra för det man transporterade. Rörde det sig om skinn och pälsar, kanske kött och andra livsmedel, mådde dessa ju snarast bra än dåligt av kyla. Dessutom slapp man besvärande lukt och irriterande insekter runt sig under den kanske tidsmässigt utdragna resan. För vi kan tänka oss att de som reste till de årliga marknaderna i Mellansverige kom långväga ifrån. Kanske en del sökte sig ner mot Birka och andra marknadsplatser från det inre av Norrland för att kunna sälja sina eftertraktade skinn och pälsverk. Vi vet från skriftliga källor, att ovanliga pälsverk var en viktig handelsvara redan under århundradena strax efter vår tideräknings början. Och längre fram i tiden, under vikingatiden (750/800 – 1050 e Kr) exporterades det stora mängder pälsverk såväl ner till den europeiska kontinenten som österut, mot det arabiska kalifatet.

Isläggarna kan i sin enkelhet alltså berätta sin historia som får betydelse för hur vi skall tolka och förstå vikingatiden. Att de kanske också användes att leka med när isarna låg blanka och leklusten satte in gör dem ju bara ännu lite mer spännande. För då gör de ju ”vikingarna” lite mer mänskliga och får dem att stå lite närmare oss.