SAU – uppdragsarkeologi på vetenskaplig grund

Alundas vendel- och vikingatida gravar: brända ben efter människor och djur

Att djur lades ner i gravarna tillsammans med den döda var mycket vanligt under yngre järnåldern, det vill säga under vendel- och vikingatid (600-1050 e. Kr), den period när gravarna i Alunda anlades.

Oftast var det en hund som dödades och lades på bålet tillsammans med den avlidna personen, kanske som en trogen följeslagare i livet efter döden. De spår som görs i gravar från den här tiden efter gris, får, get eller ko kan förmodligen tolkas som färdkost till den döda.

emelie_jon_870_313Sammanlagt hittade vi närmare 43 kilo ben i de 16 nyligen undersökta gravarna i Alunda. Ett intressant mönster är att de fyrsidiga stensättningarna utanför själva Kelthögen rymde betydligt mindre ben och ytterst få djurben. Merparten av benen kom från Kelthögen som egentligen inte var en hög, utan flera stensättningar travade på och intill varandra. Dessa innehöll mycket djurben, bland annat från häst, får/get, hund och fågel. I flera av urnorna låg stora fina brända benbitar från människa, till exempel ett helt kindben.

sallning_870_313

Benen i Alunda låg inte bara i urnor utan hittades också i gravarnas brandlager, det vill säga lager av sot och brända ben. För att inte missa några benbitar vattensållades jorden, och då hittades även andra fynd – som till exempel fragment av kammar gjorda av ben eller horn från älg. Vi har också hittat ett nålhus som man förvarade nålar i samt andra benföremål.

700_ben_870_313

I fält gjorde vår osteolog Emma Sjöling en första bedömning av benen. Nu när utgrävningen är avslutad fortsätter analysen. Då artbestämmer hon djuren, och undersöker om den döda är man eller kvinna och hur gammal personen blivit.

En fråga som vi verkligen vill få svar på är hur begravningsritualerna gått till i Alunda. Vad lade man egentligen på bålet? Är det rester efter hela kroppar som slutligen hamnat i graven, eller har man bara lagt dit vissa delar? Vilka djur valde man ut? Var de ämnade som mat eller följeslagare?

Av Kristina Ekero