
Genom många andra fynd vet man att vissa föremål ofta hittas
tillsammans. Det visar att de är lika gamla och att de använts samtidigt. Gör
man ett fynd kan man därför jämföra det med sådant som redan tidigare hittat
och så vet man hur gammalt det är. Man hittar till exempel nästan aldrig
stenyxor från stenåldern i gravar från vikingatiden eftersom de tillhör olika
tider. På så sätt kan man datera föremål och de gravar eller hus där man hittat
föremålet.
Man kan datera något utifrån hur högt eller lågt det ligger i marken. I en grop är det som ligger längst ner oftast äldre än det som ligger längst upp. Och en grav som ligger på ett hus är yngre än huset. Hur mycket vet man inte men man förstår att det är yngre.
Ibland kan man också datera med hjälp av den höjd över havet
där föremålet hittats. Under stenåldern täcktes mycket av det som är land idag
av vatten. Men marken har höjt sig och de äldsta lämningarna ligger därför idag
högt uppe, kanske i det som vi idag tycker är berg. Och som är svåra att komma
till. Men en gång kan de ha legat vid havet.
Man kan också använda sig av andra metoder att datera. Bland annat går det att mäta strålningen hos till exempel ben eller träkol för att se hur gammalt något är. Det kallas 14C-datering. Hittar man träföremål kan man studera det som kallas årsringarna för att se hur gammalt trädet är. Det kallas att datera med hjälp av dendrokronologi.
