Genom många andra fynd vet man att vissa föremål ofta hittas tillsammans. Det visar att de är lika gamla och att de använts samtidigt. Gör man ett fynd kan man därför jämföra det med sådant som redan tidigare hittat och så vet man hur gammalt det är. Man hittar till exempel nästan aldrig stenyxor från stenåldern i gravar från vikingatiden eftersom de tillhör olika tider. På så sätt kan man datera föremål och de gravar eller hus där man hittat föremålet.

Man kan datera något utifrån hur högt eller lågt det ligger i marken. I en grop är det som ligger längst ner oftast äldre än det som ligger längst upp. Och en grav som ligger på ett hus är yngre än huset. Hur mycket vet man inte men man förstår att det är yngre.

Ibland kan man också datera med hjälp av den höjd över havet där föremålet hittats. Under stenåldern täcktes mycket av det som är land idag av vatten. Men marken har höjt sig och de äldsta lämningarna ligger därför idag högt uppe, kanske i det som vi idag tycker är berg. Och som är svåra att komma till. Men en gång kan de ha legat vid havet.

Man kan också använda sig av andra metoder att datera. Bland annat går det att mäta strålningen hos till exempel ben eller träkol för att se hur gammalt något är. Det kallas ¹⁴C-datering. Hittar man träföremål kan man studera det som kallas årsringarna för att se hur gammalt trädet är. Det kallas att datera med hjälp av dendrokronologi.